- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VII. Husbyggnad, vägar och fordon, gator, järnvägar, broar /
615

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Friktionsjärnvägar - Indelning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRIKTIONSJÄRNVÄGAR. INDELNING.

615

Först kan då nämnas olikheten i spårvidd med åtföljande indelning i bredspåriga
och smalspåriga järnvägar. Bredspåriga kallas de järnvägar, där avståndet mellan
rä-lernas innerkanter är 1 435 mm eller däröver och smalspåriga de, där nämnda avstånd
är mindre än 1 435 mm. Järnvägar, vilkas spårvidd är 1 435 mm, kallas vidare
nor-malspåriga, vilken benämning givetvis innebär, att detta är den överallt mest använda
spårvidden. Världens första lokomotivjärnväg Stockton—Darlington hade denna
nof-malspåriga vidd av 1 435 mm. De tidigare anlagda hästbanorna hade en högst
varierande spårvidd, som i regel rättade sig efter de i olika trakter brukade
landsvägsfordo-nens hjulavstånd. Detta var visserligen i regel vad vi nu kalla bredspåriga, men jämväl
smalspåriga hästbanor funnos. Den första häst järnvägen med den normala spårvidden
var den år 1800 öppnade sträckan Merthyr Tydvil—Aberdare Junction i England. Den
första smalspåriga lokomotivbanan åter öppnades för trafik år 1832 i England med en
spårvidd av 597 mm, och samma år öppnades i Österrike hästbanan Budweiss—Linz
med en spårvidd av 1 106 mm, motsvarande den spårvidd, som vägfordonen då hade
i Österrike. En annan av de smalspåriga järnvägarna, som kan räknas till de banbrytande,
är den 50 km långa banan mellan Antwerpen och Gent, som, oaktat att varken terrängen
eller andra faktiska omständigheter så krävde, anlades med en spårvidd av 1 151 mm.
endast för att därigenom minska driftkostnaderna.

Härnäst kan nämnas olikheten i själva byggandet, vilket närmast sammanhänger
därmed, att olika järnvägar redan från början planeras för helt olika ändamål, och alltså
byggas för mer eller mindre stark trafik. Ur denna synpunkt bruka järnvägarna indelas
i liuvudbanor, bibanor och småbanor.

Huvudbanorna dragas mellan de större huvudorterna för att upptaga och tillgodose
tung och omfattande trafik, varför de också byggas på ett förstklassigt sätt.

Bibanor anläggas för att förbinda huvudbanorna med trafikstarka områden på
sidan därom och tjänstgöra som uppsamlingsbanor för trafiken till huvudbanorna,
samtidigt som de betjäna det lokala behovet av kommunikationer.

Småbanorna framdragas genom eller från mindre trafikområden eller som rena
lokal järnvägar. De utföras vanligen på billigast möjliga sätt.

I regel byggas huvudbanorna bredspåriga samt bibanorna och småbanorna
antingen bredspåriga eller smalspåriga, beroende på vilka trafik- och ekonomiska
förhållanden, som i varje fall äro för handen.

Slutligen kan ännu en olikhet nämnas av beskaffenhet att giva ännu en
indelnings-grad nämligen antalet räler i spåret, ur vilken synpunkt man skiljer mellan enräliga,
tvåradiga och treräliga järnvägar.

De enräliga järnvägarna ha egentligen tillkommit för att å ena sidan minska
rörelsemotståndet och å andra sidan förenkla banvallen samt dessutom särskilt i städer
för att inskränka användandet av dyrbar grund. Hjultrycket uppbäres av en enda räl,
ehuru för vagnarnas styrande jämväl sidledes anordnade räler finnas. Således
förekomma här i själva verket flera räler, varför järnvägar av denna typ också ofta kallas
»oäkta enräliga järnvägar». De verkliga enrälsbanorna ha bär- och ledrälerna antingen
överliggande såsom vid hängbanan Elberfeld—Barmen—Vohwinkel, eller ock
underliggande såsom vid de s. k. gyroskopbanorna. Dessa senare ha dock ännu icke kommit
över försöksstadiet. Angående enräliga järnvägar, se vidare under avd. Hängbanor,
sid. 825.

De tvåräliga järnvägarna ha spår med två räler. Någon närmare beskrivning är
knappast här av nöden. De äro som naturligt de vanligast förekommande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:05:04 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/7/0625.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free