Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Järnvägsspårets uppbyggande - Överbyggnad med bredbasiga räler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
JÄRNVÄGAR.
Överbyggnad med bredbasiga räler.
Fig. 996. Stevens bredbasiga räl.
År 1832.
Räler. Den tidigare omtalade Jessopska rälen konstruerades med en flat basyta
vid vardera ändan för att möjliggöra densammas fästande direkt vid underlagen. De
på dylikt sätt erhållna två fästepunkterna visade sig emellertid otillräckliga ur
säkerhetssynpunkt, och en amerikansk ingenjör vid namn Robert Stevens kom då på den
tanken att giva rälen en dylik flat bas över hela dess längd. Han lyckades också vid ett
valsverk i Syd-Wales i England tillverka den första
bredbasiga rälen, som nedlades å den år 1832
öppnade järnvägen Camden—Amboy i U. S. A. Denna
räl, fig. 996, som är upprinnelsen till våra dagars
bredbasiga räler, hade en längd av 4.877 meter
och en vikt av 17.9—20.8 kg pr meter. Den fästes
med spikar direkt på tvärsliprar av trä; alltså
samma fästningssätt, som ännu i våra dagar
användes. I Amerika blev sedan Stevens’ bredbasiga
räl, anbragt å tvärsliprar av trä, förhärskande. I
Europa infördes den av ingenjören Vignole och
kallades därför för Vignolerälen.
Vid ovannämnda järnväg Camden—Amboy
skarvades rälerna för första gången med särskilda
skarvjärn, vilket skarvsätt först år 1847 infördes
i England.
Överbyggnaden med bredbasiga räler
utvecklades hastigt, sedan svårigheten att valsa rälerna
övervunnits, och användes numera så gott som
vid alla världens järnvägar, fig. 997, med
undantag, som förut nämnts, av engelska och några få
andra järnvägar. Orsaken, varför den bredbasiga
rälen kommit till användning framför stolräler, är
framförallt att söka i dess enkla och billiga men
dock synnerligen goda anläggning å sliprarna samt
i dess ändamålsenliga sektion: en I-balk, som med
minsta materialåtgång förenar största
motståndskraft. Å andra sidan har också stolrälen en del
fördelaktiga egenskaper, som borde kunna giva
densamma företräde. Sålunda är stolrälens sektion
mera gynnsam för valsning än den bredbasiga
rälen, där den breda basen vållar ganska stora
svårigheter. Då stolrälen dessutom på grund av sin
form möjliggör mera likformig avkylning, kan den
också valsas av hårdare stål än den bredbasiga
rälen. Vidare erbjuda stolrälerna på grund av
sin fasta inspänning i stolen större motstånd mot
kantring än den bredbasiga rälen. Slutligen gör
stolrälernas fästningssätt med stol och kil denna
Fig. 997. Bredbasig räl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
