- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
105

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

ja’ har varit en äkta nors. — Han tog ned ett
bränvinsglas från hyllan ofvanför skrifbordet, men
när han en stund betraktat dess solkiga kant och
den halfva foten, ställde han det tillbaka på sin
plats. Åhnej handelsman Johansson var ingen
sådan där stackare som arrendatorn i Mellangården;
han ämnade inte börja supa, därför att det gick
lite’ illa, och dessutom smakade bränvinet ej
numera. — Hm! Johansson hostade. Ja galet gick
det för honom, men ännu borde inte allt vara
förloradt. Skulle han ej kunna finna en utväg,
ett kryphål, om än aldrig så litet?

Då en jungfru i detsamma kom med
middagsbudet, bad han henne snäsande draga så långt
vägen räckte, han hade sannerligen annat att
tänka på än deras vidbrända matsmulor.

Ytterligare tre timmar gick Johansson af och
an i bodkammaren. Han grubblade så, att
hufvudet värkte, svor emellanåt och skrattade högt
ibland. Vid femtiden lade sig hans vrede. Han
tyckte sig på afstånd se skymten af en svag
förhoppning och hans sjunkande mod började åter
lifvas. Mörk var bestämdt en ganska hygglig
karl, han lät nog tala vid sig.

Plötsligt stannade Johansson midt i sin
rastlösa promenad och knäppte med fingrarne, ett
säkert tecken på att han var glad. Han hade
funnit lösningen, den enda riktiga lösningen. Han
lutade sig mot väggen, liksom lyssnande på en
inre röst. Jaha, just så ja, då gick det nog.

Med ett belåtet leende öfver sina grofhuggna
anletsdrag lämnade han bodkammaren, trädde in
i salen och ropade på sin hustru.

— Sofil De’ va’ väl tusan, hör du inte, Sofi?

Fru Johansson, en liten blek, hopsjunken
varelse, hos hvilken hvarje min skvallrade om för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:24:29 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free