Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
l.EÖ TOLSTOY.
stod för honom som en tillfällighet, som skulle gå
förbi, utan att störa hans lif. Han kände sig i
samma belägenhet som en hundvalp, som burit
sig illa åt inne i ett rum, och som husbonden tar
i nackskinnet och släpar fram att nosa på det fula,
han gjort. Valpen gnäller och stretar baklänges
för att komma så långt som möjligt från följderna
af sitt dåd och glömma dem, men den
obarmhärtige husbonden släpper honom icke. Så kände
också Nechljudof allt det afskyvärda, i hvad han
hade gjort, kände husbondens mäktiga hand, men
han ville alltjämt icke förstå meningen af hvad
han gjort eller känna igen husbonden. Han ville
alltjämt icke tro, att det, som var framför honom,
var hans verk. Men den obevekliga, osynliga
handen höll honom fast, och han anade redan, att
han icke skulle kunna slita sig loss. Han höll
sig dock ännu tapper och satt efter sin vana med
det ena benet kastadt öfver det andra och
vårdslöst lekande med sin pince-nez, själfsäker och lugn
på sin stol. Men i djupet af sitt hjärta kände
han redan allt det grymma, usla och lumpna, icke
blott i denna sin gärning, utan i hela sitt
sysslolösa, utsväfvande och själfviska lif. Det hemska
dok, som liksom genom ett underverk hela denna
tid, alla dessa tolf år, dolt för honom både hans
brott och hans därpå följande lif, började redan
lyfta på sig, och han såg glimtvis bakom det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
