Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPSTÅNDF.LSE.
251
»Men jag säger, att du icke skall det!» ropade
hon med ett» gapskratt.
»Katjuscha!» började han.
»Gå ifrån mig. Jag är ett tukthushjon och
du en furste, och du har ingenting här att göra,»
skrek hon, alldeles vanställd af vrede och ryckte
handen ifrån honom.
»Du vill frälsa mig,» fortfor hon, ifrig att
säga ut allt, hvad hon hade på hjärtat. »Du har
förljufvat detta lifvet för mig, och nu vill du
också frälsa mig för det tillkommande! Du är
mig vidrig, hör du, vidrig med dina ögon och hela
din feta, otäcka fyTsiognomi! Gå din väg, gå din
väg!» skrek hon, i det hon med en energisk åtbörd
hoppade upp från stolen.
Fångvaktaren kom fram till dem.
»Hvad håller du för väsen! Hur kan man . . .»
»Var snäll och låt henne vara,» sade
Nechljudof.
»Bara hon icke glömmer sig,» invände
fångvaktaren.
»Nej, vänta litet, jag ber,» sade Nechljudof.
Fångvaktaren gick tillbaka till fönstret.
Katjuscha satte sig igen med nedslagna ögon
och de små händerna hårdt ihopknäppta.
Nechljudof stod lutad öfver henne och visste
icke, hvad han skulle göra.
»Du tror mig icke,» sade han.
»Att ni vill gifta er . . . det kommer aldrig att
ske. Förr hänger jag mig! Så mycket ni vet det.»
»Jag kommer i alla fall att hjälpa dig »
»Nå, det är er sak. Men jag begär ingenting
af er, jag vill er ingenting. Det säger jag er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
