Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
l.EÖ TOLSTOY.
»Hvad skulle nu det vara nödvändigt för?»
sade hon och rynkade förbittrad pannan.
»Jag känner, att jag inför Gud är skyldig att
göra detta.»
»Hvad är det för en Gud, ni nu kommer
dragandes med? Allt det där är ju bara prat.
Gud? Hvilken Gud? Ni borde hellre ha tänkt
på Gud den där gången för längesedan,» utbrast
hon och tystnade åter, utan att dock ha igen
munnen.
Först nu kände Nechljudof en stark
brännvinslukt ifrån henne och förstod orsaken till hennes
hetsighet.
»Lugna er,» sade han.
»Jag behöfver inte lugna mig. Du tror kanske,
att jag är full? Ja, jag är full, men jag vet,
hvad jag säger,» utbrast hon plötsligt häftigt och
blef blossande röd, »jag är en tukthusfånge och
du en fin herre, en furste, som icke kan söla
ner dig i sällskap med mig. Gå du till dina
furstinnor.»
»Hur grymt du än må tala, kan du icke säga
mig det, jag själf känner,» sade Nechljudof sakta,
darrande i hela kroppen; »du kan icke föreställa
dig, hur djupt jag känner, hvad jag förbrutit
emot dig!...»
»Känner, hvad jag förbrutit,» härmade hon
ondskefullt. »Då kände du ingenting, utan slängde
åt mig hundra rubel. Det var ditt pris...»
»Jag vet, jag vet, men hvad är nu att göra
åt det?» sade Nechljudof. »Nu har jag beslutat
att icke öfvergifva dig, och hvad jag sagt, det
skall jag göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
