Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 56 - 57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 l.EÖ TOLSTOY.
han ansåg sig själf för en så betydande person,
icke yfdes öfver sin storhet, utan trodde sig, om
icke precis smickra, dock glädja Nechljudof med
att fortfarande kalla honom kamrat
57.
En af de vanligaste och mest spridda
fördomar är, att hvarje människa uteslutande har
sina särskilda bestämda egenskaper, att hon är
god, stark, klok, dum, energisk, apatisk och så
vidare. Men sådana äro icke människorna. Vi
kunna säga om en person, att han oftare är god
än elak, oftare klok än dum, oftare energisk än
apatisk, och tvärtom; men det är icke sant, om
vi säga om någon, att han alltid är god eller
klok,, och om en annan, att han alltid är elak
eller dum. Men så indela vi alltid människorna.
Och detta är icke rätt. Människorna äro som
floder, — vattnet i alla är enahanda och öfverallt
detsamma, men hvarje flod är än smal, än strid,
än stillsam, än klar, än kall, än grumlig, än varm.
Så är det också med människorna. Hvarje
människa bär inom sig frön till alla mänskliga
egenskaper, och företer stundom de ena, stundom de
andra, och är ofta icke alls lik sig själf, på samma
gång hon alltjämt förblir densamma. Hos några
människor äro dessa förändringar särskildt tvära
och häftiga, och en sådan människa var Nechljudof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
