Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
I.EO TOLSTOY.
»Ni skall icke låta honom slumra in, utan
lyssna till denna röst,» sade Nechljudof, som
fullständigt lät dåra sig af henne-
Många gånger sedan mindes han med blygsel
hela sitt samtal med henne, mindes hennes icke
så mycket lögnaktiga som alltigenom efterapade
ord och det uttryck af så att säga rörd
uppmärksamhet, hvarmed hon lyssnade till hans skildring
af gräsligheterna i fängelset och hans erfarenheter
på landet.
Då grefvinnan kom tillbaka, samtalade de
som ett par gamla förtrogna vänner, de där
ensamma förstodo hvarandra midt i en oförstående
värld.
De talade om de starkes orättvisa, om de
svages lidanden, om folkets fattigdom, men i
själfva verket sade deras ögon, som blickade in
i hvarandra, under pratets täckmantel något annat,
•— de frågade oaflåtligt: »kan du älska mig?»
och svarade »ja,» och en fysisk känsla, som iklädde
sig den mest eteriska form, drog dem till
hvarandra.
Då hon gick, sade hon, att hon alltid vore
beredd att tjäna honom i hvad hon kunde, och
bad honom ovillkorligen komma till henne på
teatern, om också blott för ett ögonblick, kvällen
därpå, då hon hade något viktigt att tala med
honom om.
»Och när skall jag väl annars återse er?»
tillade hon suckande och drog försiktigt handsken
på den ringprydda handen. »Säg därför, att ni
kommer.»
Nechljudof lofvade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
