Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
I.EO TOLSTOY.
»Det är icke frågan om min lycka.»
»Det förstås; men om hon har något hjärta,
kan hon icke heller bli lycklig . . . hon bör icke
ens kunna önska det.»
»Hon önskar det icke heller.»
»Jag förstår, men lifvet...»
»Hvad är det med lifvet?»
»Det kräfver annat.»
»Det kräfver ingenting annat, än att vi skola
göra, hvad vi böra,» sade Nechljudof, seende på
hennes ännu vackra, fastän kring ögonen och
munnen af fina rynkor fårade ansikte.
»Det förstår jag icke,» sade hon suckande.
»Stackars kära syster! Att hon kunnat
förändra sig så?» tänkte Nechljudof, i det han
påminde sig Natascha, sådan hon var, innan hon
blef gift, och för henne erfor en ömhet,
samman-väfd af otaliga barndomsminnen.
I detsamma inträdde Ignatij Nikiforovitsch,
som alltid med högburet hufvud, bredt utspändt
bröst och mjuka, lätta steg, småleende och
glänsande med sina glasögon, sin flintskalle och sitt
svarta skägg.
»God dag, god dag, hur står det till med er?»
frågade han med en medvetet onaturlig tonvikt
på orden.
Fastän svågrarna den första tiden efter
bröllopet försökt dua hvarandra, hade de återgått till
att kalla hvarandra »ni».
De skakade hand, och Ignatij Nikiforovitsch
slog sig ledigt ner i en länstol.
»Jag stör väl icke ert samtal?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
