Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
I.EO TOLSTOY.
»Glömmer ni, att jag också är delaktig häri,»
sade Ignatij Nikiforovitsch bleknande.
»Det är er sak. Men jag förstår det icke.»
»Jag tror, det är mycket, som ni icke förstår,»
sade Ignatij Nikiforovitsch med darrande röst.
»Jag har uppe i domstolen hört, hur allmänna
åklagaren af alla krafter bemödade sig att få en
stackars yngling fälld, som hos hvarje ofördärfvad
människa endast kunde uppväcka medlidande...»
»Jag skulle icke stå kvar i tjänsten, om jag
tänkte så,» sade Ignatij Nikiforovitsch och steg upp.
Nechljudof varseblef en misstänkt glans under
svågerns glasögon. »Kan det vara tårar?» tänkte
han. Och det var verkligen tårar af sårad stolthet.
Ignatij Nikiforovitsch gick fram till fönstret, tog
upp näsduken, harklade sig, torkade af glasögonen
och därpå äfven ögonen. När han kom tillbaka
till soffan, tände han en cigarr och sade icke
vidare ett ord. Nechljudof kände sig ledsen och
skamsen öfver att till den grad ha bedröfvat
svågern och systern, isynnerhet därför att han
skulle resa dagen därpå och icke vidare träffa dem.
I upprörd sinnesstämning tog han afsked af dem
och gick hem.
»Det är mycket möjligt, att det var sant, hvad
jag sade, — åtminstone kunde han icke
vederlägga mig. Men jag borde icke ha sagt det på
det sättet. Föga har jag blifvit förändrad, då jag
så kunde låta hänföra mig af en elak känsla och
såra honom så djupt och göra den stackars
Natascha ledsen,» tänkte han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
