Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
I.EO TOLSTOY.
Trots det att alla fångarna redan blifvit
räknade inne i fängelset, började konvojsoldaterna
åter räkna dem för att kontrollera antalet, och
denna räkning tog lång tid, därför att några fångar
rörde på sig och bytte om plats och därigenom
trasslade bort alltihop. Soldaterna svuro och
knuffade dem och började om igen. När det
ändtligen var färdigt, kommenderade officern något,
och det uppstod en plötslig rörelse i hopen. De
svaga och sjukliga rusade fram till vagnarna,
kämpande om hvem som skulle komma först, lade
dit sina påsar och klängde sig sedan själfva upp.
Det var både kvinnor och gråtande lindebarn och
muntra barn, som kifvades om platserna, och trötta,
dystert blickande män.
Några fångar togo af sig mössorna och gingo
fram till officern för att be honom om något.
Nechljudof fick sedan veta, att de bedt om att
få åka. Han såg, hur officern tyst blossade på
cigaretten, utan att se på fångarna, och hur han
därpå plötsligt höjde handen mot en af fångarna,
som hukade ihop sig för att afvärja slaget och
tog ett språng ifrån honom.
»Jag skall minsann ge dig för dina förbannade
pretentioner, så att du minns det! Dli går till
fots bara!» skrek officern.
Endast en gammal högväxt gubbe, som
stapplade fram i sina fotbojor, fick tillstånd att sätta
sig upp på en af vagnarna, och Nechljudof såg,
hur gubben, efter att ha tagit af sig mössan och
gjort korstecknet, gick fram till vagnarna, men
icke på en lång stund kunde krafla sig upp,
därför att bojorna hindrade honom att lyfta på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
