Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
LEO TOLSTOY.
28.
Nechljudof kunde icke lägga sig, utan gick
länge af och an i sitt rum. Hans uppgift
gentemot Katjuscha var slut. Hon behöfde honom
icke, och det gjorde honom både sorgsen och
skamsen till mods. Men det var icke detta, som
nu plågade honom. Det var en annan sak, som
icke blott var oafslutad, utan äfven starkare än
någonsin plågade honom och fordrade ett verksamt
ingripande af honom. Allt detta förfärliga onda,
som han hittills och i synnerhet samma dag där
borta i det ohyggliga fängelset sett och varit
vittne till, allt detta onda, för hvilket nu också
Kryltsof dukat under, det triumferade, härskade
oinskränkt, och han såg ingen möjlighet att
undertrycka det, ja, icke ens att förstå, hur det skulle
undertryckas. För hans inbillning stodo dessa
hundratals, tusentals i förskämd luft inspärrade,
brännmärkta varelser, kastade i fängelset af
likgiltiga generaler, åklagare och uppsyningsman;
han påminde sig den underlige gubben, som
fördömde myndigheterna och förklarades tokig, och
den i förbittring döende Kryltsofs vackra, vaxbleka
ansikte där borta i likrummet. Och den förra
frågan, om det var han, Nechljudof, som var
vansinnig, eller de, hvilka ansågo sig själfva kloka
och gjorde allt detta, framställde sig åter för honom
med förnyad styrka och kräfde svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
