Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Land- och sjöresor under medeltiden - 1. Kompassens uppfinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under forntiden i förgrunden stående europeiska folkens och
rikenas kuster sköljdes, var blott af ringa omfång. Ut på
verldshafvet vågade sig med sällsynta undantag blott få bland de
sjökunniga kustinvånarne. Handelns tyngdpunkt låg ju i öster, icke
vester ut, och sålunda öfverträffade också landhandeln i hög grad
samfärdseln till sjös. Sjöfarten förblef derför hufvudsakligen endast
kustfart, trots all företagsamhetsanda hos de driftiga foinikerne,
hvilka om dagen solen, om natten stjernorna tjenade till vägvisare.
I början rättade de sig efter Stora björnens stjernbild, sedan valde
de till sin ledare den yttersta svansstjernan i Lilla björnen,
polstjernan. Ehuru hellenerne likaledes bestämde sina fartygs kosa
efter stjernorna, lemnade de till och med i Medelhafvet sällan
landet ur sigte. Sålunda seglade de under en resa till Sicilia längs
Moreas och Albaniens kuster, bortom ön Korfu, foro sedan tvärs
öfver Tarantoviken och följde så Calabrias kust, tills Etna på Sicilia
blef synligt för dem. På samma sätt förforo de äfven i senare
tider under sina resor till Italien, Frankrike och Spanien och då
de vågade sig ut på Atlantiska hafvet; romarne efterliknade dem
äfven "häri. I fråga om djerfhet i hafvets befarande utmärkte sig
de germaniska folken fördelaktigt framför hellenerne och romarne.
Modigt plöjde goterne, vandalerne och sedan nordmännen öppna
hafvet; höljde sig himmeln i moln, måste de dock öfverlemna åt
slumpen att drifva dem till någon kust, i fall den i masten stälda
utkiken icke varsnade land. Var vädret klart, betjenade de sig,
»såsom öfver hufvud alla forntidens sjöfarande, af fåglar, som man
lät flyga for att sedan följa riktningen af deras flygt. Förmågan
att höja sig utomordentligt högt upp i luften, den utmärkta
synkraften och måhända äfven en ledande instinkt att mycket förr
än menniskan upptäcka ett aflägset land gjorde fåglarna lämpliga
att tjena fartyget till vägvisare. Före hvarje sjöresa försåg man
sig derför med en mängd befjädrade seglare. På sådant sätt
upptäcktes mycket tidigt Island, Grönland och till och med kusten
af Labrador.
Utöfver dessa sjöfartens begynnelser kom man icke i forntiden.
Ty handeln och till följd deraf äfven samfärdseln spelade gent
emot folkens krigiska rörelser en jemförelsevis underordnad rol.
Till och med romerska rikets delning medförde icke nämnvärda
förändringar. Men väl höjde sig Konstantinupolis till medelpunkt
för den vester- och österländska land- och sjösamfärdseln. Då
anryckte som en stormvind förebuden till en ny tid. Ur nordens
dunkla trakter så väl som ur den arabiska öknens enslighet bröto
obekanta eller hittills ringaktade folkslag liksom förhärjande
hafsvågor in öfver den romerska verlden, och ur undergången af
forntidens kultur uppspirade endast <b></b>långsamt fröna till ny odling och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
