Upptäckternas bok / 24 (1881) Author: Louis Thomas Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Land- och sjöresor under medeltiden - 1. Kompassens uppfinning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bildning. I norra Europa kommo hittills knapt nämda land till
betydenhet; den ännu i bildningens barndom lefvande nordbon
härdades i en sträf omgifning hastigt till man. Snart visar han,
hvad han kan åstadkomma på elementen, med hvilka han gör sig
förtrogen, täflande i djerfhet och verksamhet med invånarne vid
Medelhafvets lockande kuster, hvilka nordmannaflottor under lång
tid försatte i bäfvan och skräck. Samtidigt med dem uppträdde
från öster araberne, på en gång ifriga köpmän och lystna efter
eröfringar, framträngde på Afrikas norra kust ända till Gibraltar
och gingo derifrån öfver till Europa, der de i Spanien grundade
morernes århundraden igenom blomstrande rike.

Men trots all den lifliga rörelsen på hafvet och den genom
mångas täflan stegrade ifvern att till välmågans ökande draga all
möjlig nytta af sjöfarten, skulle denna knapt ha kommit utöfver de
gränser, som redan foinikerne berört, och skulle den alltid ha

13. Skeppskompass.

förblifvit endast kustfart, om
icke sjöfararen i ett litet
oansenligt instrument fått en
pålitlig vägvisare vid sin sida. I
hans följe kunde sjömannen
hädanefter djerft våga sig ut
på verldshafvet utan att
behöfva frukta att tappa bort
hemvägen. De gamla folkens
»stiglösa ocean» blef genom
kompassens uppfinning
en banad landsväg. Det första
omnämnandet af detta


instrument förekommer i en skrift af engelsmannen Alexander Neckam,
som 1180 kallades till professor i Paris. I denna afhandling, De
naturis rerum (om tingens natur), heter det: »När sjömännen på
öppna hafvet icke för tjocka röna det klara solljusets välgerning,
eller verlden höljes i den dunkla nattens mörker och det synes
ovisst, hvarthän fartygets förstäf är riktad, anbringa de öfver en
magnatum (magnet) en nål, som vrider sig kretsformigt, tills dess
egen spets vid rörelsens upphörande visar mot norr.» Äfven Guyot
de Provins, provengalen, som deltog i och besjöng Friedrich
Barbarossas lysande riksfest i Mainz (1184), talar i sin satiriska dikt
Die bibel (författad mellan 1202 och 1208) om magnetnålen. Han
önskar nämligen, att påfven måtte vara en lika säker ledstjerna,
som nordstjernan är för sjömännen, hvilka med magnetnålens hjelp
kunna styra efter henne utan att se henne. Dock måste
användandet af detta instrument alldeles icke varit allmänt på den tiden,
ty mer än ett halft århundrade senare klagar Brunetter Latini,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>