Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Australien och den oceaniska överlden - 2. Den oceaniska överlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallne fienden och med ett rofdjurs lystnad sörplade i sig det ur
det gapande såret strömmande blodet. Fångar band man icke
sällan vid ett träd för att äta det från deras lemmar afskurna,
ännu ryckande, varma köttet och dertill dricka det i bägare
upphemtade blodet. Hufvudena af slagna fiender uppstack man på
stänger och bar omkring dem som segertecken, händerna
begagnade man som hängare i hyddorna, Redan barnen härdas mot
anblicken af menskliga lemmar, och man såg dem leka med
afskurna sådana eller kasta boll med en slafs hufvud. Sålunda blifva
de känslolösa äfven för sina egna vänner. Dör en man, fråntager man
hustrurna all deras egendom; derför beröfva sig många af dem
lifvet eller sätta sig på hans graf och stöta eller skära djupa sår
i sin kropp. Nyfödda barn, i synnerhet flickor, dödas ofta, och
måhända finnes bland tre qvinnor på New-Zealand alltid någon,
som dödat ett eller flere barn. Mannen har rättighet öfver sin
hustrus lif. Samma rättighet eger hvarje husbondfolk öfver sina
slafvars lif, ehuru dessas lott för öfrigt är dräglig. Men ve de
olyckliga varelserna, om de försöka att befria sig genom flykten!
En engelsk köpman var vitne till en sådan scen. En femtonårig
slafflicka hade utan lof varit borta tre dagar. Då inträdde hon
åter i hyddan, men matmodern ropade på en dräng och befalde
honom att döda henne. Ett klubbslag i pannan sträckte henne
till jorden, men hennes lik stektes samma afton för att uppätas.
All mensklig känsla uppröres hos oss, när vi af de
tillförlitligaste personer höra omtalas dylika händelser, som höra till de
vanliga. Lidelse, hat, förakt för menniskolif och vidskepelse kräfva
oräkneliga offer.
En höfdings son är sjuk, intet medel hjelper, sjukdomen vill
icke gifva vika. Man ordinerar ungt menniskokött. Fadern dödar
en fjortonårig gosse och framsätter köttet för den sjuke sonen,
och då detta icke hjelper, tänker man just på att försöka med
flickkött, då en kristen missionär träder emellan och räddar det
arma offret från den säkra döden. Man tror, att den dödades
helsa öfvergår på den sjuke, och det i synnerhet, om man uppäter
hans hjerna och ögon, i hvilket fall man icke heller i den andra
verlden kan marteras af hans ande.
Handeln med tatuerade och rökta menniskohufvuden var for
omkring tjugu år sedan alldeles icke obetydlig. Deras ansigtsdrag
voro ytterst väl bibehållna, hår och skägg alldeles oskadade,
blott de insatta ögonen af glas gåfvo dem utseendet af lik.
Fordom inskränkte man sig till att förvara aflidna vänners hufvuden,
men då man märkte, att sådana såsom märkvärdigheter voro
begärliga för europeer, och man icke gerna ville bortgifva dessa
familjhelgedomar, så beredde man fienders eller andra dräptes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
