Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Australien och den oceaniska överlden - 2. Den oceaniska överlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvuden på enahanda sätt och förde dem öppet till de af europeer
besökta marknaderna, till och med till Sidney. Höfdingarnes
hufvuden förvarar man i synnerhet. Kommer en den dödes vän eller
nära anförvandt till byn, framtager man dem, sätter dem högt upp,
till exempel på gafvelspetsen, öfver husporten, på stänger, och för
nu främlingen till detta ställe; denne gråter öfver den döde,
smeker hufvudet och utbryter i det förfärligaste raseri vid tanken på
hans forna fiender och förolämpare. Alla slafvar söka nu dölja
sig för främlingen, ty finge han se någon af dem, kunde det lätt
hända, att han bragte en eller annan af dem till försoningsoffer
åt den slagne vännens hufvud.
Fastän krig mellan stammarna ännu förekomma ofta nog, blifva
de dock allt sällsyntare till följd af den genom umgänget med
europeerne framkallade civilisationens framsteg. För öfrigt tyckes
man alldeles icke behörigen uppskatta krigens fruktansvärda
betydelse; ty då en gång en missionär fann, att en höfding med sin
stam rustade sig till krig, att skjutgevären rengjordes och fejades
samt att patronerna voro färdiga, talade han länge med honom
om krigets gagnlöshet och den obetydliga anledningen dertill.
Höfdingen blef rubbad i sitt beslut och tycktes vackla, men erinrade
sig i samma ögonblick, att ett fat krut vore i dåligt skick och
icke skulle hålla sig längre. Detta ändrade hans beslut, och
kriget började. Dessa krig gå i arf från föräldrarna till barnen, och
ofta svärja de förra högtidligt, att de uppväxande barnen aldrig
skola förlåta och glömma förolämpningen. Så Sjangi, en af
New-Zealands ryktbaraste krigare. Hans stam, hvars främste höfding
han var, hade förut blifvit undertryckt af en annan stam vid
Thamesfloden. Hans plan var att hämnas denna skymf. Han
reste derför till England för att förse sig med nödiga vapen, ty
endast dessa hade värde för honom. Besöket i vapenverkstäderna
var hans största nöje. På återresan sammanträffade han i Sidney med
den fiendtlige höfdingen från Thames; begge voro artiga mot
hvarandra, men Sjangi sade honom, att han aldrig skulle upphöra att
bekriga honom, så snart han åter vore på New-Zealand. Han höll
blott allt för väl ord och rasade med den förfärligaste grymhet.
Stammen vid Thames blef sprängd, dess höfding dödad. Och
denne Sjangi, som levererade hundratals torkade menniskohufvuden,
skall i det hela ha varit en »godmodig» man!
I början hade de missionärer, som gjorde omvändelseförsök på
New-Zealand, att kämpa med de största svårigheter. De uppsatte
hus, som man timrat i Australien, men kunde blott med möda skydda
dem för att läggas i aska; i sina trädgårdar odlade de europeiska
växter, men infödingarne kommo, söndertrampade dem och skoflade
anläggningarna; ofta inträngde de till och med i deras boningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
