Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Australien och den oceaniska överlden - 2. Den oceaniska överlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väntade mig med öppna armar och rörd tryckte mig till sitt bröst.
Nu ljödo muslehornets kraftiga toner för att kalla på Rarick, som
äfven kom i fullt språng, omfamnade mig och sökte ådagalägga
sin glädje. Unga flickor utbredde under ett skuggrikt träd
mattor, på hvilka vi måste taga plats. Rarick och Lagediak satte sig
midt emot oss, Raricks gamla moder vid min sida. De öfriga
öborne bildade en tät krets omkring oss. De, som voro oss
närmast, satte sig ned, och de, som befunno sig bakom dem,
förblefvo stående för att bättre kunna betrakta oss. En del klättrade
upp i träden, fäderne togo barnen på armen, och dessa pekade
med sina små fingrar på mig och ropade: Totabu!
Från Karolinerna vända vi oss till Fidsji- eller Vitiöarna,
en grupp af 225 större och mindre öar, af hvilka omkring 80 äro
bebodda och regeras af oberoende höfdingar. Dessa af Tasman
1643 först sedda öar besökas ofta för det på dem växande
sandelträdets skull, men hörde på grund af sina invånares vildhet
ännu för få år sedan till de minst kända i afseende på sitt inre.
Öborne äro ovanligt krigiska och lefva i nästan ändlösa strider
med hvarandra, De nedgjorda fienderne ätas upp; lemnar icke
kriget någon gång det välsmakande menniskoköttet, så ger
höfdingen befallning att döda den ene eller andre och anrätta
honom, en befallning, som utdelas med samma lugn, hvarmed vi
säga till slagtaren, att han skall slagta det ena eller andra djuret
i vår hjord. Då man börjar bygga ett tempel eller en kanot
äfvensom vid dennas löpande af stapeln äter man menniskokött;
lika så dödar man menniskor för att med blod tvätta däcket
på en ny kanot. Har man flere kroppar, än som kunna ätas
upp, kokar man blott lemmarna och kastar bort bålen. År 1851
kokades på Namena 50 kroppar på en gång; krigsfångar och
skeppsbrutne uppätas nästan utan undantag. När hela liket stekes,
tager man det i sittande ställning ur ugnen, beströr det med ett
svart pulver och bär sedan bort det som en lefvande. Rått
menniskokött äter man aldrig. Öbornes bruk äro ytterst barbariska.
Hustrun är ingenting annat än sin mans lastdjur, hon gräfver,
sår, planterar, leder skördegöromålen och lagar maten åt sin stränge
herskare, som utom kriget tillbringar sin tid i beständig
syslolöshet. Dör han, så strypes hon. Hon lägger sjelf repet om sin
hals och bereder sig på sitt öde, som verkställes af några män, i
det en af dem lägger handen på hennes hufvud och håller fast
henne, medan de andra åtdraga repet, tills döden följer. De gamla
föräldrarna begrafvas lefvande, och detta stundom till och med
på egen begäran. Man gräfver en grop, sätter dem deri och
öfverhölj er dem med jord, som tilltrampas af deras egna slägtingar.
Jemte massor af växter och lifsmedel skänker man höfdingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
