Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
yttre former ej länge förverkligas. Så snart kristendomens
läror bredts ut öfver ett större område, måste kyrkoseder
och kyrkolära ikläda sig något olika former på skilda or-
ter, beroende på folkens olika utvecklingsstadier och på
olikartade nationella påverkningar. När häfden omkläddes i
dogmats — trosregelns — form, visade sig öppen skillnad
i uppfattning, och inga kyrkomöten kunde helt återställa kyr-
kans enhet. Först tusprängdes kristenheten, tills reformatio-
nen än mera söndrade; från midten af 1500-talet funnos fyra
större skilda kyrkosamfund: de grekiska, romersk-katolska,
luterska eller protestantiska och reformerta (zwinglianska- ’
kalvinistiska) kyrkorna. När dessa inbördes bekämpade och
fördömde hvarandra i tal och skrift, måste många ärliga och
sanna kristna känna sorg öfver kyrkans utveckling samt
ägna mycket af sina bästa krafter åt försök till enhetens
återställande. Inom livarje kyrkosamfund uppstod därför
ett tämligen mångskiftande förmedlingsparti. Dit hörde
många vetenskapernas idkare, som framför allt ville vara i
fred, och som betraktade alla religionsstrider som onödiga
ordstrider, utan att ha blick för livad som fanns bakom och
under orden; en sådan man var t. ex. den berömde Eras-
mus från Rotterdam, som genom bibelöfversättningar kraf-
tigt främjat reformationens sak och först hälsat Luthers
uppträdande med glädje, men snart skiljt sig från honom
för att söka medla fred från katolsk ståndpunkt. Till
samma riktning hörde furstar, hvilkas världsliga makt un-
dergräfdes genom hätska partistrider; den förnämste af dem
är kejsar Karl V, som länge sökte främja en återförening j
mellan de katolska och protestantiska kyrkorna, dock i det
äfven han sökte förblifva en lydig son åt den katolska kyr-
kan. Förkämparna för dessa medelpartier voro dock and-
liga, som i många fall voro fullt ärliga i sitt medlarearbete.
Pä protestanternas sida är den märkligaste den finbildade
och sympatiske Melanchton, som led af kyrkans söndring
och därför förmåddes att gå längre än rådligt var i efter-
gifter ; han saknade Luthers beundransvärda kraft och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
