Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synbart oerhörda trossäkerhet, livilket gör att han ofta
framstår klenmodig och svag. — De djupa leden inom
detta parti utgjordes till stor del af alla vacklande och
obestämda, af alla inom protestantiska länder, som hade
kvar katolska sympatier, och af alla inom katolska områ-
den, som i någon mån önskade en genomgripande refor-
mation.
I Tyskland var splittringen störst, och det är egent-
ligen där, som medlingsförsöken gjordes. l)et tillvägagå-
ende, som valdes, var anordnandet af offentliga religions-
samtal. Vanligen vid riksdagar utsågos några af hvardera
bekännelsens främsta teologer att genom disputationer
söka enas om gemensamma trosformler. En gång (år 1541)
hade de stridande verkligen enats om fyra artiklar, hvari-
bland en om rättfärdiggörelsen; många trodde redan, att
kyrkosplittringens tid var förbi, men deras glädje blef icke
lång, ty å båda sidor började man tumma på den öfver-
enskomna formeln, tills ingendera parten ville erkänna den.
Motsatsen var icke af sådan art, att den kunde utplånas
genom antagandet af några gemensamma artiklar, som se-
dan kunde uttydas efter behag. Den låg djupare, och allt
klarare visade sig, att återförening var omöjlig. Ett yttre
skäl till den snöpliga utgången af religionssamtalen och
hela återföreningsförsöket, var det, att protestanterna be-
traktade påfven och den katolska kyrkan som part, lik-
ställda med dem, hvaremot katolikerna ansågo, att katolska
andliga väl kunde disputera med protestantiska, men att i
yttersta hand påfven vore skiljedomare, efter hvilkens ut-
slag alla borde rätta sig. Detta kunde naturligtvis prote-
stanterna aldrig erkänna.
Fördelarna af en återförening voro dock allt för tyd-
liga, för att man skulle kunna så lätt upphöra med försö-
ken därtill. Teologerna disputerade, men förgäfves; käjsa-
ren försökte med påbud och slutligen med vapenmakt, men
han misslyckades. En gång synes påfven varit böjd för
eftergifter; han antydde en möjlighet att låta präster få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
