Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
figurerna togo sig väl ut i den vackra naturomgifningen.
Föremålet visste ej ordet af, förrän hon satt på en löfprydd
thron med blomsterkrona på bhufvudet omgifven af ett helt
hof.. De tre mödrarne åskådade med nöje sina barns
glada lekar, och de äldre herrarne deltogo gerna i de små
festerne, intogo sina -hedersplatser med välbehag och
lyssnade till sångerne. — De barn, de unga, som då
svärmade omkring i dalar och lunder, som med vördnad
kysst den hand, hvilken tecknat den lilla solbeglänsta
taflan, känna visst många glada hugkomster vakna vid
dess anblick. De kasta af sig alla förtyngande
verldsbekymmer, som de senare åren kanske hopat på dem,
blifva åter som lyckliga barn på en stund och lefva om
de gyllene timmarne, då så rik oskyldig glädje beskärdes.
Tacksawhet är en rot till alla dygder, säger Geijer, hur
herrligt borde de ej uppblomstra!
Ofta föll det mig in, att Geijer hade något, som
påminde om Walter Scott — det fanns, tycktes mig, en
själsfrändskap dem emellan. Detta sannt menskliga intresse,
kärleken till allt lefvande, den rika andens ständiga
verksamhet, det att hvilan från strängt arbete var att skapa
sköna melodier eller teckna — om ej scener ur
menniskolifvet — vackra naturtaflor, ofta djerfva nordiska dikter;
hans njutning af att betrakta skogar, berg och
landtmannaarbete på åker och äng, gjorde att man skulle önskat
honom ett Abbotsford. Han bibehöll ock lynnets friskhet;
ofta såg man honom in i sena ålderdomen med
ungdomlig raskhet på skridskor flyga längst Fyrisån.
Kom en knut på hvardagslifvets tråd, så upplöste
den sig barmoniskt i sång. Så uppkom af ett litet
missförstånd med hans hustru den vackra, hjertliga visan:
”Litet gnabb ibland”. Han jagade ej efter poetiska
bilder att fästa på papperet, han förstod att lefva så, att
de sjelfmant uppstodo, dessa friska blommor, jemte
vetenskapens skördar. Sällan, ’aldrig har jag sett någon med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
