Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Frese man nämner den fridfulla bild,
Han kan lik svanen i dödsstunden sjunga,
Glad i sin smärta, i lidandet mild.
TANTEN (litet rörd).
Så-så, han tyckes mig också helt matt,
Pannan är tänkarns, kostymen besatt.
FLICKAN.
Runius, leende skald, jag dig nalkas,
Förspel till Bellmanska toner du gör.
Ja, hur du skämtar och dricker och skalkas,
Sjung! ty hvar Svensk ännu stannar och hör.
TANTEN.
Ah ja! Han har något nobelt på näsan,
Skämtar och skalkas han, så kan man läsa’n.
FLICKAN.
Bleknade yngling med blickarna vilda,
Illa din lustighet sorgerna gömt,
Lucidor! — Skalden med tonerna milda,
Nu dina brott för din olycka glömt.
TANTEN.
Nej, stilla dig mitt barn, jag vill ej höra mera,
Och i ditt svärmeri du djerfs mig tutoyera.
Hvad angå dessa oss, som i en forntid irra,
Som ingen känsla rör, men tanken blott förvirra?
Nej, sökom snillen upp i tidehvarfyvets vår!
Till dessa vildars ban’ — hvem ledde dina spår?
FLICKAN.
En skald, som Phosphoros bland dunkla skyar tände,
Hvars namn på hvarje äng i blomsterspråket blänkt.
Emot lycksalig ö han diktens segel vände,
Och blef på denna dag åt fosterjorden skänkt.
TANTEN.
Hvad förblomeradt språk, just en charad min vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
