Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Men nog om skalden; menniskan skall egnas
Den sista blomman i min bleka krans!
Måhända skall engång vårt öra fägnas,
Om möjligt, af en sång mer ljuf än hans;
Men aldrig skall en väldig skald du skåda,
En man med ärans glans på Pindens topp,
Och dock så lik ett barn, att blott af våda,
Så tyckte man, han fått en fullvext kropp!
Man såg, att blott en dröm var honom jorden —
Han häpen vaknade Professor vorden!
Hur väl jag minns den lille, store mannen
Med späd, ja, nästan bräckligt bygd gestalt,
Med glorielockar kring den höga pannan,
Som tyngdes framåt utaf tankars halt;
Hans gång halft vacklande, ty foten drömde,
Att den bevingad genom rymden skar —
Och dock jag hört, hur han sig sjelf berömde,
Att outtröttlig gångare han var?! —
Hur hjelplös, när en tallrik eller sedel
Han fått i hand, de lifvets hvardagsmedel!
Dock snart försvinner hvarje harmsen imma,
Som stunden andats på hans poesi,
Och snart skall djupa spegeln klarnad glimma,
Och hvarje hjerta se sin bild deri.
Ja, skalden Atterbom, — har ingen fara! —
Han blir nog läst och älskad och berömd;
Men älskligheten af hans sätt att vara,
Ack, den pokalen är för alltid tömd!
Att höra honom ...nej, ej nog med detta,
Nej, nej, man måste honom sett berätta!
Berättelsen fick lif; man såg den hända!
Man sjelf var med! vi följdes alla åt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
