Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET.
FÄRD BLAND VÄRLDSALLTEN OCH VÄRLDARNA.
Då såg jag jorden sjunka ner i omätlighetens gapande
djup. Kupolerna å observatorium, det ljusstrålande Paris
sjönko hastigt; allt under det jag tyckte mig stå stilla,
hade jag ett intryck ungefär likt det man erfar i en
ballong, då man höjande sig i luften ser jorden sjunka
under sina fötter. Jag steg, jag fortfor att stiga oavbrutet,
buren av en magisk kraft mot det oupphinneliga zenit.
Urania svävade vid min sida något högre än jag,
betraktande mig med sina ljuva blickar och utpekande för
mig jordens konungariken inunder oss. Det hade åter
blivit dag. Jag igenkände Frankrike, Rhen, Tyskland,
Österrike, Italien, Medelhavet, Spanien, Atlantiska havet,
Kanalen, England. Men hela denna lilleputska geografi
förminskades mycket fort. Snart var jordklotet
förminskat till de skenbara dimensionerna av månen i hans sista
kvarter, sedan till en liten fullmåne.
»Se där», sade hon, »där är nu detta märkvärdiga
jordklot, som uppröres av så många lidelser och som inom
sin trånga rymd innesluter tanken av så många
millioner varelser, vilkas synvidd ej når utom dess gränser. Se,
hur hela dess skenbara storlek förminskas i mån som vår
horisont vidgar sig. Vi kunna icke längre skilja Europa
från Asien. Här är Canada och Nordamerika. Vad allt
detta är smått!»
Vid det vi passerade förbi i omedelbar närhet av
månen, hade jag lagt märke till vår drabants bergiga
landskap med de starkt belysta topparna och de djupa
dalarna fulla av skugga, och jag skulle velat stanna där en
stund för att på nära håll studera denna vår grannvärld;
men utan att ens värdigas kasta en blick därpå drog mig
Urania med sig i snabb flykt mot stjärneregionerna.
Vi stego oavbrutet. Avtagande i storlek allt mer och
mer i den mån vi avlägsnade oss, var jorden snart icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
