Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ynglingens dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket förvånad, om man försäkrat mig, att detta icke
var verklig kärlek, och att denna platoniska känsla
endast var en barnslig dröm. Direktören kom, men tycktes
icke så förvånad över min närvaro som jag kunnat befara
(man passerade nämligen ofta genom detta rum för att
komma till observationssalarna). Men just som jag satte
lampan tillbaka på kaminen, sade han: »Ni är efter med
Jupiter», och just som jag trädde över tröskeln, tillade
han med en min av djupaste förakt och med långt
eftertryck på sista stavelsen: »Skulle ni händelsevis vara
poet!» så att det lät nästan som poat.
Jag skulle kunnat svara honom med att hänvisa till
en Kepler, en Gallilei, en d’Alembert, de båda Herschel
och andra berömda vetenskapsmän, som voro skalder på
samma gång som astronomer; jag skulle kunnat påminna
honom om observatoriets förste direktör,
Jean-Dominique Cassini, som besjöng Urania på latinsk, fransk och
italiensk vers; men observatoriets elever voro ej vana
att svara senatorn-direktören. Senatorerna voro vid
denna tid ena riktiga matadorer, och direktören för
observatorium var oavsättlig. För övrigt skulle vår store
geometer säkerligen hava betraktat även det underbaraste
skaldestycke av en Dante, en Ariosto, en Hugo med
samma djupa förakt, som en vacker Newfoundlandshund
betraktar ett glas vin, som man för till hans läppar. För
resten hade jag obestridligen orätt.
Vad Uranias bedårande ansikte förföljde mig med
alla sina tjusande uttryck. Dess leende var så intagande!
Och så kastade bronsögonen stundom verkliga blickar.
Det var endast talförmågan, som saknades. Men knappt
insomnad återsåg jag i drömmen följande natt den
sublima gudinnan, och denna gång talade hon.
Åh! hon var verkligen levande. Och vilken
förtjusande mun! Jag skulle velat kyssa vart ord. . . »Kom»,
sade hon, »följ mig till himlen därovan långt från jorden;
du skall få en överblick över denna låga jord, du skall
få betrakta det omätliga världsalltet i sin storhet. Se,
skåda!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
