Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rens huvud omärkligt sjönk ned på hans följeslagerskas
axlar och att nästan samtidigt... deras läppar möttes
O, den delade kärlekens outsägliga behag! Omättliga
berusning av en varelse törstande efter sällhet,
hänryckning utan ände av en obesegrad inbillning, ljuva
samklang av hjärtan, till vilken eterisk höjd han I icke
lyftat de utvalda, som hängivit sig åt eder högsta
lycksalighet! Plötsligt glömmande den låga jorden flyga de
på utspända vingar mot det förtrollande paradiset,
förlora sig i himmelens rymder och sväva i den eviga
njutningens sublima regioner. Världen med dess narrspel
och elände finns ej mera till för dem. De leva i ljuset,
i elden likt salamandrar, fenixar, förlossade från all
tyngd, lätta som flamman, förtärande sig själva,
återuppstigande ur sin aska, alltid lysande, alltid brinnande,
osårbara, oövervinneliga.
Det så länge återhållna trycket av denna första
hänryckning försatte de båda älskande i en förtjusning, som
för ett ögonblick kom dem att glömma metafysiken och
sina problem. Detta ögonblick varade i sex månader.
Den ljuvaste, men mest despotiska av alla känslor hade
hos dem kommit och kompletterat andens otillräckliga
intellektuella tillfredsställelse och hade plötsligt
absorberat, nästan tillintetgjort dem. Från och med dagen för
den första kyssen hade Georges Spero ej blott helt och
hållet försvunnit från världens skådebana, utan han
upphörde till och med att skriva, och jag själv förlorade
honom ur sikte, trots den långa och verkliga tillgivenhet
han visat mig. Logiker skulle därav kunna draga den
slutsatsen, att han för första gången i sitt liv var belåten
och att han funnit lösningen på det stora problemet, det
högsta ändamålet med väsendets tillvaro.
De levde i denna »egoism på tu man hand», som i det
den håller mänskligheten avlägsnad från vårt syncentrum,
förminskar dess fel och gör den älskvärdare och
skönare. Belåtna med sin ömsesidiga tillgivenhet tyckte de,
att allt i naturen och mänskligheten sjöng för dem en
ständig sång om lycka och kärlek.
Ganska ofta gingo de om aftonen längs Seine för att
drömmande betrakta de märkvärdiga ljus- och skugg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
