Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urban Hjärne och häxprocesserna i Stockholm 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryttmästaren Peter Gråå, hvilkens barn förmenade sig
anfäktas af Anna Månsdotter och Britta Zippel, näslösan, hade satt
ett par af de beskäftiga kvinnfolken, en piga och en hustru, att
vaka öfver barnen. Första natten de vakade begynte gossen
Nils gäspa och sade: »Rätt nu kommer trollpackan»; därefter
begynte alla barnen att ropa: »nu tager hon bort oss». En af
de vakande sporde, hvarest trollpackorna voro; barnen sade »i
farstun». Därmed stack trollpackan en krokig nål genom
väggspringan, och då ropade barnen, »si, där är hon, si där är hon»
visandes ut med en käpp, som de hade i sin hand. Då högg
hustrun till med en vedyxa, men råkade icke trollpackan. Andra
gången sticker trollpackan in nålen, att pigan får se henne och
sedan hufvudet med; då ropade barnen liksom tillförene, hugg
nu till; då hugger ock samma hustru till uti väggen; därefter
sade barnen: »nu råkade du och högg håret af henne, och när
hon begynte se till, fann hon hår både på yxan och på väggen».
Det är lätt att förstå, huru dessa vakstugor och andra
yttringar af vidskepligt oförstånd voro synnerligen ägnade att
bland barnen sprida tron på Blåkullafärdernas verklighet.
Hvad som ger det svenska trolldomsväsendet under Karl XI
sitt särskilda intresse är sålunda framför allt dess uppträdande
som en epidemisk barnhysteri. Den skrämsel och skräck som
genom den osmakliga och hemska Blåkullalegenden vållades
det känsliga barnasinnet i förening med den vanvettiga
behandlingen inför domstolarna, i vakstugorna och hemmen måste
ofelbart utöfva sin verkan. Anfäktelsens synbara form var
konvulsioner, och i sammanhang med konvulsionerna uppträdde
delirier, hvarunder Blåkullasagan af mången genomlefdes. I
detta omtöcknade och delirösa tillstånd voro de små
känslolösa för stick och nypningar, och de vuxna trodde, att barnen
i själfva verket voro bortförda, och att det blott var en
djäfvulsk synvilla, då de sågo sina barn i stället för vedträn
och trädkubbar, som häxorna förmentes lägga på barnens plats.
I inledningen till Kommissorialrättens betänkande läses
följande om tillståndet bland barnen, då oväsendet var på sin
höjdpunkt.
»Det syntes intet mera rum vara till att tvifla om Satans
raseri, som emot barnen föröfvades, besynnerligen när därtill
kom, att de icke allenast för allas åsyn med nederfallande
skrikande, ristande och ryckande i alla lemmar betygande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
