Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 38. Lørdag 23. September 1899 - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UHU
377
Stackars Jonas.
Af Snorre. (Efter „Idun").
T „Idun", som kan ge besked
om väfvar, mat ock kärlek med,
jag vill min „stackars Jonas" sätta;
en ann’ till fru får hvem han vill,
men han, som så har bjudit till,
skall aldrig hitta på den rätta.
Att man „figur’n" skall tydlig få,
här borde alltsaa öfverst stå
portrattet af min stackars hjälte.
Kanske, om „Idun" bilden fick,
att det till sist så lyckligt gick,
att något kvinnohjärta smalte.
Som hans portratt jag icke har,
står ingen ann’ resurs mig kvar
än att med pennan jag får göra’t.
Ja, hufvu’t det är tämligt rundt
med hår i rödt ock skäligt tunt
ock släta „tappar" framom örat.
Så komma ögon vattenblå,
som trånande ock stilla stå,
när ei af särskild eld de skina.
Ock näsan utaf färg har fått
en flyktig liten skiftning blott
af den moderna gredelina.
En mun, som mycket sällan ler,
ock hakan — ja, jag tror ni ber
för vidare beskrifning skonas.
Ock under bilden sedan må
med stor ock tydlig rundskrift stå:
Den stackars, stackars, stackars Jonas.
Nu är han öfver femti år,
ock likafullt han solo går,
för hvarje år blir tyngre sorgen.
Han älskat glödande og hett,
ock han har friat „allt i ett",
men öfverallt har han fått korgen.
Det lönar ei att räkna ut
de summor, hvarpå han gjort slut
i bara blommor ock buketter.
Men resultatet likadant,
om papperet var än så grannt
med meterslånga bandrosetter.
Fast foremålets minsta vink
han lydt, beundrat hennes „klink"
ock hållit garn ått hennes mamma
samt „skrifvit på" åt hennes far,
så, när som bäst det förspändt var,
blef slutet ändå jämt detsamma.
Hvem kunde hyllning ge som han!
En gång han för en flicka brann,
som uti sömnad var ett monster.
Då påstås det, att han en natt
med utanskrift „Till henne!" satt
ett sybord vid den skjönas fönster.
Till sist, om man får tro hans ord,
han lyckan nära fått ombord
blott för att se den strax försvinna.
Ej lyckans fé var honom huld,
ty inte var det Jonas’ skuld,
som man af följande kan finna.
Han i en prästgård var som gäst
ock älskade som allra bäst
herr kyrkoherdens äldsta dotter,
i duglighet en föresyn,
fast ful ock fräknig uti hyn,
ty „ojämnt falla ödets lotter".
Det tycktes arta sig så bra.
Han hjälpte henne mangeln dra
ock likaså att ärter plocka,
ock när så kvällen skymde på,
han säll ock lycklig i en vrå
med henne nystade en docka.
Se’n gingo båda i allen,
där skönt augustimånen sken
ock lockade dem bort i lunden.
Mer svärmiskt vek blef flickans håg,
ock Jonas märkte det ock såg,
att nu, just nu, var rätta stunden.
Så satte de sig i bersån,
så skönt belysta utaf mån’,
men — mina läsarinnor — tänken!
Just som han nu så vackert „sa’t",
ock som hon skulle hviska „ja’t",
i samma stund — så brister bänken!
Det kom som kyligaste dusch,
ock flickan skrek og ropte „usch!"
ock ryckte i en hast loss handen,
for som en vind till mor ock far,
men Jonas, stackare, låg kvar
ock krøp bland spillrorna i sanden.
Så har det ständigt gått itu,
ock ännu är han utan fru
— jag honom såg förliden månad —
men fastän, böjd ock tunn ock smal,
han söker än sitt ideal,
det skvallrade hans ögas trånad.
Det finns ej fel på karaktärn,
ock aldrig skulle han på tvär’n
som andra äkta män sig sätta;
är näsan också gredelin,
så tror jag knappt, han dricker vin,
ifall at det kan underlätta.
Han ingen mänska gjort för när,
blott ständigt varit hopplöst kär,
ock undra då, om han är „lessen".
Har jag nu så hans talan fört,
att jag ett kvinnligt hjärta rört,
så — står jag redo med adressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
