Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politiska Kandestöbere i ny upplaga. Af GUSTAF GULLBERG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre dagar bjuden på toddy af Alagrecquen och majoren, och sedan
dess klipper han endast de konservativas verop öfver dem.
Men på nihilisterna håller han. Det hjelper hvarken böner
eller toddar. Nihilisterna, de äro hans folk. Ryssland måste ha
en konstitution och tyrannerna qväsas.
Det var egerilligen härom striden knöt sig härom qvällen.
Lilla konsuln var något trött efter simöfningarne och deltog
icke i diskussionen, men så var redaktören desto piggare. Han
hade nyss för ett-tusende och första gången gifvit långa majoren
rätt i att Björnson borde »nackas», Handelstidningen indragas,
Posse landsförvisas och bönderna lefvande begrafvas, och han tyckte
derför att han en gång borde få medhåll.
Han kände visst någonting i luften, att något stort var i
görningen, alldeles som nihilisterna i England, ty han talade bara
om bomber och minor, tyranner och sjelfherskare.
Alagrecquen hade slumrat in efter dagens mödor och drömde
nu om Sebastopol, och långa majoren teg och hörde på.
Det kunde icke komma någon dispyt i gång, men det var
också något tidigt än på dagen och åhörarne hade ännu icke anländt.
Redaktören tystnade af sig sjelf, lilla konsuln slogs ännu
hörbart vid Sebastopol och samtalet afstannade.
Då gick en engel genom rummet i en sättarpojkes gestalt
— eller rättare rusade, ty med hastigheten af en bomb slog han
ned i salen och stack ett telegram i redaktörens hand.
Han bröt det.
De andra sågo nyfikna på honom, men upp sprang
redaktören. Hans röda näsas röda näsborrar vidgades och blefvo än
rödare. Med ett triumferande leende och en gest, värdig en
tra-gedihjelte skakade han telegramet.
»Vänta!» var hans enda ord, hvarefter han rusade på dörren.
Långa majoren och lilla konsuln tittade på hvarandra, togo
en klunk och tittade igen.
Hvad kunde stå på?
Skulle det bli allvar mot Norge? Majoren började mumla
något om en outhärdlig reumatism.
Hade Grekland slagit till? Konsuln bleknade, hans tupé
slaknade. Märkvärdigt hvad hans bröstlidande tagit till på sistone.
De tittade på Hvarandra och drucko ut. Så reste de på sig.
»Aj, aj, aj,» väsnades majoren och bad Alagrecquen ge sig
lite’ massage på högra armen. »Jag får visst intaga sängen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
