Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Belletristiska gengångare. En episod ur föreläsningarne om naturalismen af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den. Och om hvad der är vilseledande, öfvertygas jag
genom en historisk återblick.
- A
Jag kan icke annat än tänka på en punkt i den
antika konstens och literaturens historia, som företer en om
än icke slående, så likväl märklig parallel. Jag tänker på
alexandrinismen, genom hvars hela diktning och konst denna
falska, konstlade lust att visa sin lärdom och sitt vetande
(i konsten specielt inom fysiologien) utgör ett så väsentligt
kännetecken, men hvilken såsom impotent icke han skapa
annat än vrångbilder af de stora gamla skalderna; jag
tänker på de milesiska novellernas breda liderlighet, hvilken
framkallade den anmärkningen af en barbarkonung, att af en
dylik lektyr kunde man förklara de romerka officerarnes
låga ståndpunkt; jag tänker på uppkomsten af den
motsvarande riktning inom måleriet, som vi under namnet
pornografi beundra i Pompejis lupanarier, men som derifrån
insmög sig äfven i anständiga familjers sofrum — alldeles
som man nu finner “Nana“ äfven i väl uppfostrade damers
bibliotek.
Men denna tid var ingalunda framåtskridandets, utan
det betänkliga tillbakagåendets tid.
* *
* ’
Naturalismens första påstående är vanligtvis det, att
den har dräpt romantiken. Ja, har den gjort det, så har
den gjort en stor gerning; ty det är som bekant en kinkig
sak att slå en död ihjäl. Och antingen har den slagit en
död man ihjäl eller också far den med osanning. Ty
menar den med romantiken — såsom den stundom synes göra
— “den romantiska skolan“, så var den ihjälslagen långt
innan den moderna naturalismen var till; efter Runebergs
“Fänrik Stål“, andra delen, har ingen gjort försöket att
skrifva en “Fågel blå“, efter Ibsens “De unges förbund“
har ingen skrifvit en “Otar af Bretagne“; menar den
dere-mot med romantiken — såsom den vid andra tillfallen synes
göra — hela den poesi, som är äldre än Flaubert och Zola
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
