Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Belletristiska gengångare. En episod ur föreläsningarne om naturalismen af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiken, att denna sökte “skönheten“ ensidigt — och söker
sjelf lika så ensidigt det otäcka. Var romantiken
kristligt-sentimental, så är naturalismen hednisk-materialistisk.
Vi ha qvar allt det gamla, blott stäldt på hufVudet —
är detta sättet, hvarpå det nya frambringas? Jag tror det
icke. I synnerhet då samma osanning, som vidlådde
romantiken, också berör naturalismen: ljög romantiken
medeltiden upp till ett ideal, så gör naturalismen vår egen
tid (och denna gång i vacker samdrägt med sin dödsfiende)
till en reservoar för allt uselt, ehuru vistelsen på detta
bristfälliga klot må hända aldrig varit så drägliggjord som
för menniskorna i vår tid.
“Min herre!“ kommer naturalisten att säga: “I allt,
hvad ni här sagt, har ni icke träffat naturalismens väsen,
det nya ligger icke i hvad den framställer, utan i sättet
hvarpå. Jag vet det och skall komma till saken, det var
blott nödvändigt att konstatera att vi icke lemnade en sida
opåaktad, hvari ytliga betraktare stundom ha trott sig se
naturalismens storhet.*
* Emedan den dagliga pressen ganska utförligt refererat
föreläsarens framställning af det sätt, hvarpå naturalismen går till väga,
erinra vi blott i största korthet om hans medgifvande, att
naturalisterna med talang röra sig på det lågas område: krogar och andra
lastens nästen, delirium tremens och andra ohyggliga åkommor
behandla de med en stundom genialisk pensel, detta icke i osedligt,
utan tvärtom i moraliserande syfte, men med fullkomligt missförstånd
om poesiens uppgift, ty skaldekonsten inverkar vp,l förädlande på
fantasi- och känslolifvet och verkar derigenom indirekt tillbaka på
moraliteten, men icke direkt. Naturalismen leker en farlig komedi
med sig sjelf och sina läsare, då den tror sig kunna läka tiden
genom att sätta problem under debatt och lösa dem didaktiskt — ju
inera didaktik, dess mindre sanning i skildringen. Vi rycka på
ax-larne åt de välment kristliga tendentiösa ”traktaterna”, dessa
enfaldiga broschyrer, som vilja uträtta faktiska omvändelseverk genom
uppdiktade omvändelsehistorier. På alldeles samma sätt begär
naturalismen, att tänkande läsare skulle utan kritik hålla till godo med
uppdiktade tendensberättelser, afsedda att visa den nya skolans
ofelbarhet. Detta lyckas emellertid icke: ”Man merkt die Absicht und
wird verstimmt.” Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
