Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Medaljonger och statyetter. Två samtida, af A. F. Åkerberg - 1. Louis Blanc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
traditioner och de förhållanden, under hvilka han växte upp,
tycktes vara allt annat än egnade att göra honom till den
ifrige republikan och demokrat, han med tiden blef. Under
skräckperioden hade hans farfar blifvit guillotinerad såsom
rojalist, och hans far hade endast genom flykten undgått
samma öde. Genom julirevolutionen förlorade hans*far sin
förmögenhet, geh den vid alla ett* välmående hems
beqväm-ligheter vande ynglingen måste under försakelser och strängt
arbete kämpa för sin utkomst. Men derigenom riktades
tidigt hans blick på de mödor och försakelser, med hvilka
folkets flertal alltifrån barndomen har att kämpa, väcktes
tidigt hans medkänsla för alla armodets barn. Under
studier och begrundande mognade småningom hos honom
tanken på att blifva de arbetande och obemedlade klassernas
förespråkare och förkämpe. Efter att några år ha såsom
privatlärare förvärfvat ett torftigt uppehälle, kastade han
sig derför in på den publicistiska banan. Den småväxte,
klent bygde unge mannen med det barnsliga ansigtet och
den blyga hållningen hade i början ej så lätt att göra sig
bemärkt inom tidningsverlden. Hvart han kom, ansåg man
honom för blott en gosse. Men genom sin begåfning och
duglighet lyckades han snart göra sig gällande. 1834
började han skrifva artiklar för de republikanska tidningarna
”Le bon sens” och ”National”.
En märklig episod under denna hans första publicistiska
verksamhet var ett uppträde mellan honom och redaktören
för National, Armand Garrel, då han till denne
öfverlem-nade en för hans tidning skrifven studie öfver adertonde
seklets tänkare, hvari han gaf Rousseau, folkvännen,
demokraten, företrädet framför Voltaire. Garrel hyste, i enlighet
med den inom bourgeoisien rådande uppfattningen, en
motsatt åsigt. Under det att han läste artikeln, mörknade hans
uppsyn mer och mer. Slutligen for han upp, kastade
manuskriptet ifrån sig och utropade förargad:
“Sådana äro de unga männen nu för tiden!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
