Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Medaljonger och statyetter. Två samtida, af A. F. Åkerberg - 1. Louis Blanc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
början af 1871 framgångna reaktioinära nationalförsamlingen
och dess politik voro honom motbjudande, ochthuru mycket
han än gillade krafvet på en kommunal sjelfstyrelse för
Paris, tillbakavisade han han all gemenskap med
kommun-upproret. Sedan Frankrike var en republik med allmän
rösträtt, borde hvarje samhällsreform genomföras på fredlig
och laglig väg och genom deri allmänna rösträtten — detta
var och förblef hos honom en orubblig grundsats. Men han
arbetade sedan alltjemt outtröttligt på genomdrifvandet af
en allmän amnesti för deltagame i detta uppror, och han
såg slutligen sina bemödanden krönas med fullständig
framgång. Han valdes fortfarande, ända till sin död, till medlem
af deputeradekammaren, der han tillhörde den yttersta
venstem.
Hans hustrus och hans broders — estetikern och
konstkritikern Charles Blancs — nästan samtidigt inträffande död
försänkte honom i djup sorg. Allt ifrån denna tid voro
egentligen de personliga band, som fast honom vid lifvet,
brustna. Hvad som hädanefter hölj honom qvar var endast
och allenast känslan af hans pligter mot det allmänna. Ända
till sitt lifs sista stund förblef han obetingadt hängifven
folkets och mensklighetens sak. Ännu under sina sista dagar
arbetade den af sjukdom svårt plågade, sjuttioettårige
gubben på en bok till förmån för dödsstraffets afskafifande.
Han dog i December 1882 och begrafdes på statens
bekostnad med stora ärebetygelser. Hans liktåg följdes af en
ofantlig menniskomassa, och flere af Frankrikes berömdaste män
talade vid hans graf.
Kännetecknande för Louis Blanc var en hög grad af
oegennytta och en sällspord högsinthet. Ingenting var
honom så motbjudande som att i meningsstriderna för dagen
bruka såsom vapen personliga anfall. Sjelf nedlät han sig
aldrig till någonting dylikt. Sällan har väl någon statsman
så älskat folket som han, och med en så varm sympati, ett så
rent menskligt deltagande omfattat den lidandes, den
fattiges, den förtrycktes sak. Hans socialreformatoriska sträf-
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
