Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Gammalt och nytt inom literaturen - I brytningstiden, af Fritz Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgångspunkt i sin företrädares lifverksamhet nu uttalade
om konstens och naturens förhållande till hvarandra. Och
det icke blott om konsten, sådan den i förkonstlingens
tide-hvarf under förra och början af detta århundradet tett sig,
utan om sjelfva den antika konsten, med hvilken man eljest
så gerna efter eget godtycke vränger och vrider för att få
den till att passa in i de estetiska formlerna, hvilka för
vissa konstforskare tyckas gälla ojemförligt vida mera än
konsten sjelf.
Den antika konsten, yttrade talaren sålunda bl. a., lärde vid
sin återuppväckelse menniskan att framför allt hålla sig till natur
och verklighet, att bilda såsom lifvet sjelf bildar, när dess vågor
strömma friska i en okonstlad tillvaro. — Men det gick nu väl an,
ty det vår endast hädelse mot de hemmagjorda föreställningarne, vid
hvilka man dittills funnit4 sig så väl. Men än värre blef det, när
talaren öfvergick till att yttra sig om huru förhållandena i
allmänhet borde gestalta sig och för närvarande åter tyckas vilja
börja att göra det. — Om det, hette det då, är någon sida hos
vår tid, som, trots alla öfverdrifter, bjuder aktning, så är det den,
att hon först och sist visar på naturen, ty något bättre än hvad hon
skapat, kan dock ingen konst skapa.
Följde så vidare en ytterligare utläggning häraf, hvilken
talaren formulerade sålunda: den bildande konsten eger en syster,
poesien, som lika väl behöfver ledas af naturens hand för att icke
råka in i abstraktionens eller fantasteriets tomma rymder. Och så
vidare: öfver allt är naturen den Ariadne, som räcker skalden
tråden, med hvilken han lugnt går sin väg fram genom sina känslors och
fantasidrömmars ofta förvillande labyrint. Ty skaldens verld är
visserligen hans egen, men hennes grunddrag äro den vanliga
menni-skoverldens och om det är hans stora och härliga uppgift att skänka
förklaring åt vår inre och yttre verld, att i idealets ljus och i
skönhetens form gifva lösning åt de gåtor, som tid efter annan stiga upp
ur det menskliga hjertats djup, — huru skulle han kunna fylla detta
sitt höga värf, om han icke kände den verld, i hvilken han bor,
det] lif, som omgifver honom, den natur, som fostrat honom P Men
det fick dock ej stanna dervid, utan efter att först hafva anfört
Talis Qualis bekanta ord om att
Den Olympen storma vill
Får ej taga fantasin på orden;
Hvad ofvanefter är, når ingen till,
Som ej har’ fäste för sin fot på jorden. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
