Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Gammalt och nytt inom literaturen - G. af Geijersstams skizzer och berättelser, bedömda af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berg, som se ut, som de aldrig skulle kunna rubbas,
tvingas ingeniörerna att underminera — och det kalla
förnumstige kritici, som egna allt gammalt en blind fetischdyrkan,
nihilism, lust att rifva ner idealen.
Herr Geijersstam tillhör denna moderna diktarskola,
liksom flertalet af dess män är han polemisk, och der hans
diktning höjer sig till verkligt värde inspireras han af harm
öfver det skematiska i tro och lära, som vill böja allt
under sin ferla, af förbittring öfver det innehållslösa
formväsende, som binder menniskoma i förqväfvande bojor och
lägger tvångstyglar på alla naturliga impulser, blott för att
fasaden skall presentera sig oklanderlig, rappad och
nymålad. Men herr Geijersstam har icke velat ensamt
uppträda som polemiker, han har äfven debuterat som
stämningsdiktare inom den korta moderna novelettgenre, som kräfver *
en Droz’, en Kiellands hela utvecklade teknik, finhet i
pen-selförning och förmåga att koncentrera mycket inom en trång
ram. Det förefaller mig som författaren här icke vore fullt
på sin rätta plats, ty med undantag af “Ett äktenskap“, äro
väl alla hans små studier mera anekdoter än verkliga
stämningsstycken, som gifva oss inblick i ett helt själslif eller
upprulla för våra ögon en hel landskapstafla. Herr
Geijersstam är en god iakttagare, en qvick skildrare, men denna
eleganta, fint psykologiska karakter, som gifver ett så
oförglömligt behag åt ett sådant mönster inom arten som
Kiellands “Vissna blad“, saknar han alldeles. Hans stil är för
kärf för att duga till det läckra miniatyrmåleriet, och här
lyckas han blott i de två teckningarne från Öland, der
personerna blott uppträda som staffage, och skildringarne
utgöra hufvudsaken. Men huru karakteristiskt är det ej, att
författaren är mest sig sjelf, när han får måla kala
strandpartier eller de öländska hedarnes öde, tungsinta melankoli.
I några andra af sina små studier söker han le med detta
halft bittra, halft vemodiga löje, som Kielland har, när han
presenterar sig som älskvärdast, men hos Geijersstam är
detta föga mer än en reminiscens från de norska ironikerna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
