Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Gammalt och nytt inom literaturen - G. af Geijersstams skizzer och berättelser, bedömda af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läs blott “Goda vänner, trogna grannar och mera sådant“r
der hans kör af sqvallersystrar uttrycker sig som den aldrig
gjort annat än studerat “Samhällets pelare“ och “Elsa“, och
der en af de mest slående perioderna återfinnes nästan ord
för ord i Elsters “Solskye“. Helgjutnast är “Ett äktenskapur
så oemotståndligt gripande i sin skärande tröstlöshet är
denna historia om en ung qvinna, som utstyrt sin fästman
med sitt eget rena sinnes alla dygder för att efter
giftermålet vakna upp från sin förblindelse i en sinlig, liderlig mans
armar, för hvilkens förflutna lif hon måste vämjas. Och
ingen hjelp finnes, en dödssynd är det ju att skilja, hvad Gud
förenat, och hvartill skulle det tjena dessutom, säger
samhället här i hennes mors gestalt, verlden har alltid varit
sådan, kommer ej att förblifva annorlunda, och man måste
taga menniskorna, som de äro. Så vänjer hon sig vid
skammen, kommer till sist derhän, att hon ej längre föraktar sig
sjelf. Det hela är så fadt, det hela är ingenting — så blir
hon mycket fet, äter mycket och lägger sig till en knähund.
Det är en af dessa skildringar, som man icke glömmer i
brådkastet, dess lärdomar nita sig fast i ens sinne, som vore
de skrifna med flammande typer.
Den största berättelsen i häftet är den, hvarefter
boken på engelskt vis uppkallats, men äfven den förtjenar
knappast namnet novell, det är snarare ett utkast, en stomme
till en roman, som stundom har något af en dispositions
skelettaktiga form. Jag vill gifva en kort resumé deraf.
Kristian Granes mor var en varmt religiös natur, hans far
ursprungligen en tviflare, men som bit för bit skänkt bort
sin öfvertygelse och slutligen hamnat i sin barnatro.
Härigenom får sonen i arf frön till grubbleri och själastrider,
och hans tvifvel utvecklades mer och mer efter hans första
nattvardsgång. Så kommer han till Upsala, fattas af sorg
och förstämning öfver bristen på djup och innehåll så väl
i lifvet som hos kamraterne derstädes, närmar sig
pessimismen, representerad af kandidat Ling, en slägting på långt
afstånd till Strindbergs Falander, som liknar denne, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
