Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Gammalt och nytt inom literaturen - 2. Taine, det moderna Frankrikes ästetiker. Några iakttagelser af V. Hugo Wickström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallas då välgörande. Sådana bestämningar gifvas likaväl
inom det moraliska som inom det ästetiska lifvet. Så äro
de viljans och förståndets bestämningar, som föröka
men-niskans handlingskraft och vetande, välgörande, de motsatta
skadliga. Så är kärleken den mest välgörande bestämning
, öfverhufvud taget. Derför är äfven det konstverk, som
uttrycker en välgörande bestämning, öfverlägset ett, som uttrycker
en skadlig. Från denna synpunkt erhålles en indelning i
klasser af konstverk genom att aktgifva på de personers
beskaffenhet, som framställas. Den första klassen innefattar
de inskränkta, egoistiska, vanliga själame. Sådana äro
Servantes’ Sancho Panza, Fieldings domestiker, Walter Scotts
svafvelpredikanter och Balzacs personnager ur de lägre
stånden. Den andra innefattar de passionerade, sönderslitna
själarna, såsom många af dem, Goethe, Byron och Victor
Hugo skildra. Den tredje innefattar hjeltesjälar såsom
Corneilles Polyeucte, Gid och Horatierna, Richardsons Pamela
och George Sands François le Ghampi. Den första klassen
tillhör en periods regress (Ludvig XIV:s tid), den andra
dess kulmen (våra dagars Frankrike), den tredje dess
pro-gress (tiden för Niebelungenlieds diktande).
På samma sätt inom skulpturen och måleriet. Dess
konstverk äro mer eller mindre sköna, ju mer eller mindre
de uttrycka bestämningar, som äro välgörande för kroppen.
Deraf olika konstperioder: medeltidens aftärda och stela
beläten; Rembrandts lifskraftiga, men råa gestalter; en
Grayers, en van Oorts, en van Thuldens ideala, men
något groft hållna skapelser; och slutligen italienarnes och
grekernas fulländade typer, framträdande genom en
Michel-Angelo, Rafaël och Fidias.
Den tredje normen, hvarefter ett konstverks värde
bestämmes, är samstämmigheten af dess intryck. Hos hvarje
verklig konstnär finnes alltid en förmåga att i sitt
konstverk sammanfatta alla de olika tendenser, som spåras hos
dess urbild. Derför blifva också de karaktärer, som en
skald framställer, om ock bestående af samma elementer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
