Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Gammalt och nytt inom literaturen - 2. Taine, det moderna Frankrikes ästetiker. Några iakttagelser af V. Hugo Wickström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som de verkliga personligheterna, mer betydelsefulla och
anslående än dessa. Det bästa exemplet på konstnärens
tillvägagående i detta hänseende lemna Shakspeare och
Balzac. Men det är ej nog med, att karaktären är utpräglad;
äfven situationerna och händelserna skola vara så
beskaffade, att de äro tjenliga att bilda en bakgrund för denna.
Om Gromwell ej hade lefvat under den engelska
revolutionens tid, skulle han hafva dött som simpel jordbrukare; om
den franska revolutionen fördröjts tre år, skulle Mirabeau
blifvit industririddare. Till karaktären och dess mot denna
svarande bakgrund kommer såsom ett tredje moment stilen,
hvilken bör stå i samklang meä de förra, på det att
totalintrycket må blifva det största möjliga. Konstens lösen blir
att manifestera genom att koncentrera.
Från denna synpunkt särskiljas inom literaturen trenne
skeden. Under det första är samstämmigheten högst
ofullständig, progressens tid, då Ghanson de Roland och Ogier
le Danois diktades, hvilka äro exempel på, huru i följd af
en viss okunnighet de mest intressanta personligheters öden
förtäljas på ett torrt och prosaiskt sätt; under det andra
är också samstämmigheten ofullständig, regressen^ tid, då
en Euripides, en Voltaire, lärda personer, men utan känsla,
sedan det poetiska språket en gång var gjordt, efterhärmade
store föregångare; under det tredje är samstämmigheten
fullständig, kulminationens tid, då en Aiskylos, en Racine,
en Shakspeare ställa konstverkets alla elementer i det mest
harmoniska förhållande. Samma motsvarighet yppar sig
äfven inom det italienska måleriet, ty vi hafva der:
progressens tid, representerad af Giotto, förfallets tid,
representerad af Garaccierna, samt slutligen höjdpunkten, under
Lionardo, Rafael och Goreggio.
Taine icke blott uppvisar befintligheten af lagar i
allmänhet samt belyser dem medels exempel, utan tillämpar
äfven sina teorier i stort, i det han i Fontaines ställning
till sitt folk, i Greklands skulptur, Italiens och
Nederländer-målarkonst söker framställa de ledande lagarna, de djupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
