Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Nationalfåfänga och fosterlandskärlek. Reflexioner för dagen af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så svunno ännu ett par minuter. Folkmassan
stimmade gladt, musikanterna roade sig med små skal-löpningar
på sina blänkande klaffinstrument, kavalleriets hästar
skrapade med hofvarne i marken och flaggor och vimplar hängde
slappa och orörliga liksom brända till falaska af den lågande
aftonsolen. Då ljöd plötsligt en dof knall, under hvars
efterverkningar marken kändes darra. Det var hederssaluten
från Mont Valérien, hvilken började brumma sina djupa
bastoner, med jemna intervaller. Den hvUblå krutröken
drog som små strömoln bort öfver S:t Gloud. Festen var
inledd; marséljäsen spelades upp, slöjan föll och
monumentet blef fritt; hundratusen par händer applåderade,
hundratusen munnar ropade: lefve republiken, lefve
Frankrike, lefve fosterlandet!
Det var ett stort ögonblick, en af dessa sekunder, som
man icke glömmer, som af minnets historiograf liksom ristas
i stål.
Det monument, som i midten af åskådarekretsen
af-tecknade sina vaxbruna bronskonturer emot himlens
ljusnande blå, var af en vacker och vördnadsbjudande effekt.
Man hade upprest det till minne af nationalförsvaret 1870
—71, och värdigare kunde aldrig staden Paris blifvit
representerad än genom den upprätt stående, högväxta, i en
soldatkappa insvepta och med en murgrönskrona prydda qvinna
som krampaktigt grep om fanstången med ena handen, och
med det blottade svärdet i den andra trotsigt blickade faran
till mötes. Bakom henne stod en kanon, hvars mynning
träffats och urgröpts af en fiendtlig spetskula, alldeles så
som man kan se det i verkligheten på invalidernes terrass.’
Vid hennes fötter satt en sårad yngling, en mobilgardist,
som med uppbjudande af sina sista krafter å nyo laddade
sitt gevär; och bakom kanonen knäböjde en ung flicka,
härjad af lidande, försakelse och nöd, en talande bild af
de bittra pröfningar verldsstaden fick underkasta sig under
de långa belägringsmånaderna.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
