Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Unionskrisen, en röst från Norge - 2. Riksrätten och kompromissvilkoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som blott kan gifva den radande majoriteten
öfver-vigten, så vida det, i rak motsats till andra land skulle visa
sig att den verkligen är det enda söm är uttryck för folkets
önskningar. Förbittringen mot regeringen har blifvit så
mycket större, som det absoluta veto icke kan inläggas,
utan att samtidigt beröra de intills nu mest vanligt använda
bestämmelserna i grundlagen från 1814. Med ödesdiger
konseqvens har detta enda spörsmål frätt omkring sig, så
att angrepp på bevillningsrätten, öfvergrepp, delning af
sammanhörande beslut, ja till och med rätten till att
genomföra allmänna lagar — hvilken är uttryckt så klart som
ord kunna uttrycka en sak —ha följt slag i slag. Detta
“absoluta veto“ har alltså för folket blifvit liktydigt med en
hel revolution i bestående förhållanden och en hel
för-fattningsförändring, alltsammans insmuggladt på
tolknin-garnes ljudlösa fjät mellan grundlagens rader. — Detta till
uppfattning af den orubbliga känsla af omistlig rätt, som
folket har.
Vetots historia börjar först på 40-talet; då skulle det
genom förklaring bli en makt. “Monarkiens begrepp“ hade
ju deras stolthet, deras sköld och värn; man var deremot redan van
vid sådana forslag från Karl Johan och nu hade han en mängd, ett
som just angrep det i grundlagen hvilket man ansåg innebära
stortingets sjelfständighet: rätten att genomdrifva lagar utom
grundlagen. Då man insatte den lösa förklaringen i svarsadressen, att’
konungen förmodligen efter sakens natur har absolut veto, skulle
man, genom något som man antog vara betydelselöst, förmildra att
man afslog alla hans förslag. Man kan, sålunda förstå, att denna
förklaring kan hafva spårlöst gått förbi det allmänna medvetandet.
Stortinget hade ju häfdat rätten der det gälde vid i fråga varande
tillfälle, och såsom redan nämdt har det absolula veto aldrig stått
som fråga om en enkel paragraf, utan om en hel princip. Då Stang
skref sin grundlagstolkning, nämner han icke ens adressen. Till
underrättelse må det dock meddelas, att i stortinget 1824
protesterades, att man fick en förklaring med i protokollet, hvilken skulle
försvaga adressen, och att der mot vanan icke finnes ett ord om
röstantalet — den enstämmiga adresen, som högern har, är derför
litet besynnerlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
