Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - D:r Stockman—hr Reimers. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppnäs af de största sådana, blott förefalla som ögonblickets
lyckliga ingifvelser men i sjelfva verket äro effekter af beräknad
verkan. Att hr Reimers icke har någon spegel i sin konsts allra
heligaste, så mycket tror jag emellertid, att man törs försäkra.
Och att ingen skådespelare kan vinna sina skönaste triumfer, dessa
tonfall, som rent af äro oefterhärmliga naturljud, annat än på
slump och helt och hållet oreflekteradt, är helt enkelt ett
psykologiskt faktum, som icke kan bestridas. Den högsta konsten är
och blir att spela på inspiration, och de största skådespelare äro
de, som i de stora scenerna våga lita på denna.
Det är ur denna inre springbrunn, hr Reimers öser, och det
händer honom, att den utsinar och då är han svag, men också
då den kastar sina strålar, spelar det af alla stämningens mest
ofattliga regn b ågsny anser. Hr Reimers är något ojemn i sitt spel
och är ytterst sjelfständig gent emot rollen. Det var vissa
ställen, han favoriserade, andra han nästan vårdslösade. Han visade
intresse för somt, och det var andra scener, han rent af icke
brydde sig mycket om. När karaktären icke tilltalade honom,
var han temligen slapp, och karaktären tilltalade honom icke helt
och hållet. Den d:r Stockmann, Ibsen skapat, är vida mera
lidelsefull, mera småaktig, mera retlig än hr Reimers. Hr Reimers
brusade upp på ett oefterhärmligt, barnsligt älskvärdt sätt. Det
var en högtid att höra honom, när han i första akten antar, att
icke lampan i hans rum är tänd, men hr Thegerströms kärfhet är
bestämdt mera rolltrogen. Hr Reimers försonar dock dessa
oe-gcntligheter genom sitt uppförande vid de stora tillfällena i
doktorns lif. Äfven här förmildrade han visserligen. Stockmann är
verkligen litet elak mot folket i sitt tal, det kan icke hjelpas.
Och det är väl icke alldeles utan orsak som folket kan misstaga
sig och tro, att denne folkvän är en folkfiende. Det är detta
doktorn också kommer under fund med till sistone, känslan af dennav
orättvisa, som leder honom till hans sista upptäckt, att det kan
finnas märkvärdiga hufvuden äfven bland byrackorna, och
slutligen är det för att försona sitt felsteg och göra bot och bättring,
lian tager sitt beslut att bilda en skola för gatpojkarne.
Hr Reimers misstag bestod deri, att han utplånade dessa
ensidigheter. Men det är också förledande att utplåna
skönhetsfläckarna hos denna herrliga figur. Och det är just i hans
skönaste ögonblick, hr Reimers gaf hans bild så hel och så mäktig,
så förnäm som han är trots alla sina svagheter.
Se honom t. ex. i den stora folkmötesscenenj när han gör
propaganda för sin upptäckt. Hans vältalighet är magisk, hans
ansigte lyser, glömsk af publikens ovilja, är han den präktigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
