Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Snoilskys diktning. En återblick af Fritz Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hämna sig derför. De naivaste sinnena hafva vanligen
varit de, som mest lockats af hans tjuskraft, och naiviteten
har straffat sig sjelf. Att skrifva som Heine förmår ingen,
som icke lefvat och känt som Heine; och få äro väl de,
lyckligt nog för dem sjelfve. Heine var aldrig hvarken naiv
eller sentimental, och derför blir det oftast nog till gyckel,
när sentimentaliteten skall bjuda till att drapera sig i hans
skärande “weltschmertz“. Föga bättre gick det heller icke
med Snoilsky i hans diktning under ynglingaåren. Men
det sentimentala låg förmodligen allt för starkt i luften under
en tid, som flyss sett Atterbom gå hädan och för öfrigt
fortfarande inspirerades af Bottiger och Malmströms “Angelica“.
Det länder då den unge diktaren till heder, att han icke
lät denna sentimentalitet urarta i samma sjukliga former,
hvari den framträdde hos en och annan bland hans
närmaste samtida och som den fortfarande bibehållit i
åtmin-minstone ett fall. Men Snoilskys sinne var tydligen allt för
friskt och hans lefnadslust allt för stormande, att han skulle
kunna helt hemfalla åt en sentimental förslappning. Det
skulle vara något att sätta udd på känsligheten med, och
så fick detta då bli Heine. Den unge grefven visade tidigt
en oppositionslusta, som måste taga sig något aflopp, blefve
det så också endast “til lyst“, som våra bröder danskarne
kalla det.
En, för så vidt vi veta, otryckt dikt af Snoilsky med
titeln “Riddar Tristan, ballad i egen styl“, hvilken förskrifver
sig från samma tid som de i “Små dikter“ intagna “Blad
ur Tristans dagbok” och möjligen någon gång varit ämnad
att sättas i spetsen för dessa, tyckes egnad att gifva en
ganska tydlig föreställning om det ideal, i hvilket alla dessa
olikartade stämningar och uttryck voro afsedda att
sammansmälta. Det var ännu estetikern, som går i frack och gör
i salongsopposition. Men fracken är honom tydligen redan
för trång och salongernas luft verkar retande på hans nerver.
Det är samma stämning, som några få år senare tager sig
uttryck i den fritt kringströfvande turistens klagan och jubel:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
