Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Snoilskys diktning. En återblick af Fritz Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anletes svett lyckats att lösa dem på ett mer eller mindre
plausibelt sätt..
Det är stämningens äkthet, som gör diktens värde,
och i det afseendet torde Snoilsky kunna vara lugn för sin
framtid. Hans diktning har äfven en annan egenskap, som
är egnad att gifva den en större varaktighet; det är den öppna
blicken för det konkreta i lifvet. När man ser Snoilsky i
kretsen af sina samtida vittra vänner från början af 1860-talet,
är han kanske den mest subjektivistiske bland dem alla. Men
sedan han väl förut funnit sin plats och gått klar för sin
poesis barnsjuka, är denna hans subjektivism icke af det
slaget, som ständigt deklamerar öfver det egna jaget och
i hvarje ögonblick bär omkring sitt ideal till skärskådan
och beundran; den framträder i stället, som sig bör, i det
manligt sjelfständiga sätt, hvarpå han öfver allt uppfattar
och bedömer de företeelser, som möta honom i lifvet.
Och denna sjelfständighet blir honom också desto lättare,
som man alltid ser honom stå i en ständig och oafbruten
rapport med den yttre verlden. Han gjorde det äfven när
han som mest försökte att öfvertyga om motsatsen.
Lika som Snoilsky ibland roade sig med att spela
rolen af en artistisk confiseur, som dyrkade sonetten och
bjöd till att göra det omöjliga i meter och rim, samtidigt
med det att hans sång der vid sidan ljöd så naturligt osökt,
så har han också midt under sitt kringströfvånde i
verklighetens verld och sitt umgänge med de menniskor han der
mötte, än som oftast bjudit till att i dikten låtsa en
oåtkomlighet,11 som föga öfverensstämde med hans skaldenatur.
Då var det omöjligt att tankarne skulle kunna kläda sig i
ord, utan att själens värme skulle blifva till ljummad köld,
eller också ljöd ett “Noli me tan ger eu vid tröskeln för
en känslornas helgedom, som skalden sjelf ett ögonblick
efteråt var den förste att öppna på vid gafvel, när han
sjöng sitt varma hjertas sympati för de stora idéerna och
och de stora andarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
