Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Snoilskys diktning. En återblick af Fritz Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var derför något oegentligt, när Snoilsky trodde
sig öppna endast sin fantasis svala parker, men försökte att
bjuda halt vid den skulpterade portalen, innanför hvilken
hans känslor hade sitt hem. Hans fruktan för att komma
i en allt för nära beröring med de många var artistens
men icke menniskans. Han har visat det genom att många
gånger sända ut i verlden sånger, som burit alla spår af
att hafva sprungit fram ur känslans allra heligaste. Ett.
motsatt förhållande skulle heller icke gerna kunnat vara
möjligt med en man, som ständigt såg verlden med så
sympatifulla blickar som Snoilsky gjort det. Hvarhelst han
dragit fram, har han genast känt sig i samma sympatiska
förbindelse med den nya omgifningen, förutsatt att denna
nämligen i sig haft något af den oförstälda ursprunglighet,
som han sjelf i så hög grad besitter. Det är derför Snoilsky
kunnat blifva en kosmopolitisk skald, hvartill Sverige aldrig
företett något motstycke. Väl kan det vara sant, att han
äfven här hade sin begränsning, utöfver hvilken han just
aldrig lyckats att tränga så synnerligen djupt ner i de
främmande folkens själslif, men den, som börjat med att skrifva
“Chiajan“ och “Massaniellos tarantella“ samt i en senare
tid gifvit t. ex. de afrikanska bilderna, den är något mera
än endast turistskald, hvartill man en gång sökte göra
Snoilsky. Det var ur denna senare synpunkten till och med
Georg Brändes, oaktadt sitt lifliga erkännande af Snoilsky,
för ett tiotal af år sedan kunde bedöma hans diktning
såsom en blick på tingen “genom waggonfönstret“.
Men turisten, som skyndar framåt med sriälltågsfart,
har icke den sympati för företeelsen som Snoilsky allt
igenom lägger i dagen. Den springer fram ur djupare
källsprång än den blotta nyfikenhetens. Och det var
sympatien, som blef Snoilskys gudaingifna genius, och i sjelfva
skaldens natur låg något, som gjorde att han aldrig vände
sig till annat än det, som han kunde omfatta med sin
sympati. Han har visserligen på det sättet aldrig kommit
att blifva hvarken docerande eller bestraffande, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
