Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Moderna verldsförbättrare. Af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
benämning, utan kallar samhällets två mot hvarandra stående
avdelningar ”naturmenniskan” och ”kulturmenniskan”. Den senare
alstrar ingenting, endast styr och förvaltar (embetsmannen), roar’
(konstnären), upplyser om misstag och våld på natnren eller
upptäcker nya utvägar, då de gamla äro stängda (vetenskapsmannen).
”Naturmenniskan” deremot är bonden, hvilken, om förf. toge
Darwin till hjelp, skulle af dennes anhängare erkännas vara ”det
fullkomligaste species af slägtet menniska, för så vidt som han eger
alla kroppsliga och andliga egenskaper, som fordras att hålla ett
kraftigt slägte vid lif”.
Bondens konservatism lofprisas af August Strindberg,
framåtskridandets målsman, hvilken anser, att den förebråelse, som
kul-tnrmenniskan gör naturmenniskan för att vara ”stationär” eller
”konservativ”, är ett beröm. Alla förbättringar i jordbruket äro,
enligt denna åsigt, lika onödiga som kostsamma, och så är det
äf-ven med den bokliga undervisningen.’ Okunnighet är icke någon
olycka, heter det, längre, i fall man ej skänker större anseende åt
den, som känner hufvudets ben på pottfisken, än åt den, som under
lifvets alla förhållanden kan hjelpa sig sjelf. Och det är just detta
senare, som naturmenniskan, bonden, kan göra. Han är kroppsligt
och andligt frisk, under det kulturmenniskan lider af förstörda
nerver, hjernanemi, evig oro, dålig sömn, fruktan för dålig ekonomi
och dermed skadadt socialt anseende, hjelplös i lifvets vanliga
förhållanden, jagad af ondt samvete, som gör, att han ständigt skall
ha sällskap.
August Strindberg tror sig allt för väl känna
kulturmenni-skans tillstånd med hennes sundhetspolis, jemtinkturer och
morfin-aprator, och han egnar särskild uppmärksamhet åt hvar och en af
de samhällsklasser, som bildat sig genom arbetets för långt drifna
delning, samt börjar med ”försten”, som uppfödes med den
föreställningen, att han är öfver alla andra, och som sedan allt
jemt-vänjes att se allting abstrakt, utan hänsyn till det verkliga lifvets
som är en ofri dubbelnatur, en söndergången varelse, en
abstraktion, som minst af alla duger att vara ordförande, ty han vet icke
till sist hvad diskussionen gäller, samt såsom menniska säkert är
mycket olycklig och förtjenar det största deltagande.
På samma sätt söker författaren visa, hvilken falsk ställning
innehafves och huru olycklig derföi* hvar och en af följande yrkes
innehafvare är, nämligen embetsmannen, läkaren och läraren,
hvilken senares göromål är liksom att ”få baklexa på en lexa, -som man
kan”. Läraren pinas af att lära ut dumheter; läijungame ser han
också pinas af dumheternas inhemtande. Det är ingalunda
kun-skapsbegär, som skickar barnen i skolan. Nej, utropar författaren^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
