Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Professor Sigurd Ribbing om Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelft osynligt (?), der vi förut endast sett tillfälligheter eller
hopade massor af registrerade händelser, låter oss vid
förnyad bekantskap skåda sammanhang, ordning, skönhet.*
Vänder författaren åter sina blickar till våra dagar sä ser
han deremot “det ständigt förnyade skådespelet af
uppträdande stora inänu (figuren ironi), “som påkalla vår
beundran med att producera sig i behandling af fula eller små
toremål, eller en sådan behandling af föremålen, hvårmed
dessa synas fula eller små — men deras“ (de stora
männens) “egen storhet, så mycket mera bjert framträder vid
motsättningen mellan dem sjelfva och .hvad som drages inom
„spheeren af deras verksamhet.“
Det är ej lätt att gissa, hvilka företeelser i nutidén
detta lilla utfall skall anses gälla. Man kunde komma att
tänka på den naturalistiska skolan inom vitterheten, hvilken
ju ej sällan plägar få uppbära förebråelsen att med
förkärlek “producera sig i behandlingfaf små och fula“ ämnen;
men den tillagda förklaringen, att detta skulle ske i afsigt
att uppnå en kontrastverkan mellan författarens storhet och
ämnets litenhet, är då verkligen alltför sökt för att vinna
full tilltro. Eller kanske har hr R. afsett våra dagars
historiska (och religionshistoriska) kritik, särdeles den
utomak^-demiska, hvilken onekligen stundom temligen omildt
behandlar häfdvunna föreställningar och reducerar mången ryktbar
storhet till mycket menskliga proportioner; men äfven der
torde en så lumpeji tendens som den af hr R. insinuerade
endast i högst enstaka fall, om ens någonsin förekomma..
Det må vara sant, att om fråga blir att välja mellan
öfverdrift af klander och öfverdrift af beröm, är det bättre
och ädlare, om felet går i den senare riktningen; men vi
lemna derhän, huruvida den förra eller den senare
öfverdrif-ten anstiftat större skada och lagt större hinder i vägen for
en rätt uppfattning af t. ex. vår egen historia. Äfven Geijer
sjelf började på gamla dar att vämjas åt “det stora
äreminnet som genomdånar Sveriges salonger“
(Litteraturbladet för 1838), och det är knapt troligt, att han skall vända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
