Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Är fattigdomen i våra dagar en följd af öfverbefolkning? Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna analogi, anmärker författaren, håller ej streck.
Alla de organismer, vare sig inom djur- eller växtriket, som
tjena menniskan till näring, fortplanta sig starkare och
hastigare än hon; och hon kan — hvad djuret i allmänhet ej
kan — med konst undanrödja hindren för deras förökande.
Häraf följer, att befolkningen, huru mycket den än må växar
aldrig kan öfverskrida tillgången på näringsmedel, för så
vidt menniskan brukar sin förmåga att främja de till
hennes-näring tjenande organismernas förökelse, och utrymme icke
saknas för hennes och deras utveckling. Så länge
detsist-nämda ej inträffar, kan ej blifva fråga onj öfverbefolkning.
Men just denna fara, att menniskoslägtet skall förökas
till sådant antal, att på jorden ej mera fins utrymme för
menniskorna och de organismer, som skola tjena dem till
näring — så aflägsen den än må vara — är just hvad som
gifver den malthusiska teorien dess skenbart sjelfklara
karakter. Om också den åsigten, att folkmängden tenderar
att växa hastigare än tillgången på näringsmedel, måste
— på ofvan anförda grunder — anses ohållbar, skall dock,
menar man, folkökningen dock slutligen nå en punkt der
gränsen med afseende på utrymmet är uppnådd.
Men äfven detta antagande, anmärker författaren,
härrör från en falsk analogi. Alla andra lefvande varelsers
begär äro en gång för alla gifna och förblifva städse desammaj
icke så menniskans. Hennés animaliska behof äro ej förr
tillfredsstälda än nya hehof uppstå. Liksom djuret
behöf-ver hon först näring och dernäst ett skydd för kölden och
väderlekens oblidhet. När dessa behof äro tillfredsstälda,
gör sig fortplantningsinstinkten gällande, likasom hos djuren.
Men här skilja sig vägarne. Djuret kommer aldrig längre;
menniskan deremot har här endast satt sin fot på det
första trappsteget af ett oändligt framåtskridande. Sjelfva de
begär, som hon hade gemensamma med djuren, förfinas och
förädlas; nya vakna hos henne, om hvilka djuret icke har
någon aning. Hennes andes ögon öppnas, och
en^outsläck-lig vetgirighet vaknar. Hon trotsar de tropiska öknarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
