Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Från de anklagades bänk: E. G. Geijer, H. B. Palmær, Vilhelm von Braun och August Strindberg för religionsbrott inför verldsliga åklagaremakten - Åtalet mot E. G. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelf, men alls icke att en annan gudomsperson skulle blidka
den förstes vrede, Ordet persona — som äfven kan betyda
representation af ett tillstånd eller en handling — infördes,
i fråga om treenigheten, först i 3:dje årh. af Tertullianus,
såsom öfversättning af ett grekiskt ord (νποστασις). Geijer
kunde derför icke uppfatta treenigheten på annat sätt än
att Gud uppenbarat sig såsom Fader i naturen, såsom Son
i menskligheten och såsom Ande i ordet och dess verkningar,
tron och kärleken, hvarför han icke heller kunde uppfatta
försoningen i den meningen, att en person försonat en
annan. Häruti hade han ock på sin sida den svenska kyrkans
då gällande religionslärobok, Lindbloms katekes, der endast
uppenbarelsetreenigheten, icke väsentreenigheten betonas,
der det blott säges att Fadren kallas den första personen,
Sonen den andre och den Helige Ande den tredje. Geijer
medgaf oförbehållsamt, att hans framställning af treenigheten
och försoningen afvek från det vanliga lärobegreppet. Men
dermed hade han ingalunda erkänt sig skyldig till den mot
honom gjorda anklagelsen, ty “att det vanliga
lärobegreppet ej är det samma som det stadgade, lärer hvar och en ,
medgifva, som känner de olika föreställningssätt, hvilka inom
gränserna af ett stadgadt lärobegrepp i frågan om
djupsinnigare dogmer i olika tider varit gängse.“ Med uttrycket
"en krass idé" hade han ju endast betecknat uppfattningen att
en annan gudomsperson skulle blidka den förstes vrede, icke
den kristliga läran om försoningen i och för sig. Han
betonade det egendomliga uti att hofkansleren betecknat nämda
uttryck till och med såsom i högre grad smädande och
sålunda i sjelfva verket beskyllt honom för förbrytelse mot
tryckfrihetsförordningens 3:dje paragraf l:sta moment (om hädelse
och gäckeri) oaktadt han å honom yrkat ansvar endast
ef- 2:dra momentet (om förnekelse af den rena evangeliska läran).
I sitt den 7 febr. 1821 afgifna slutpåstående
betecknade åklagaren den af Geijer åsyftade förändringen af
formuleringen af treenighetsläran och försoningsläran såsom
öfverflödig, alldenstund uttrycket personer i fråga om denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
