Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Från de anklagades bänk: E. G. Geijer, H. B. Palmær, Vilhelm von Braun och August Strindberg för religionsbrott inför verldsliga åklagaremakten - Åtalet mot E. G. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Academicum (i enlighet med den då gällande akademiska
jurisdiktionen) samt yrka att samma konsistorium måtte
genast belägga boken med qvarstad. Stämningen utfärdades
den 17 januari 1821, men qvarstaden egde rum, först den
3 februari. Ansvar yrkades, enligt 3 paragrafen 2
momentet Tryckfrihetsförordningen, för förnekelse af den rena
evangeliska läran, hvarå straffet var landsförvisning. I sin
skrifvelse till hofkanslersembetets ombud i Upsala förklarade
grefve G. af Wetterstedt, att Geijers ofvan anförda
yttranden voro af den art, att man ej bort-kunna vänta dem “af
en sådan författare, af en sådan lärare vid ett lärosäte“,
samt att då de en gång voro i offentligt tryck framställda
och sålunda “upphört att vara den enskilda öfvertygelsens
tillhörighet, och deremot kunna verka på andras“, så måste
hos honom (hof kansler en) allt afseende på personen gifva
vika för afseende på saken“. Ja uttrycket: “den krassa idéen
om försoningsläran“ betecknade han till och med såsom
“ännu mera smädande“.
I sitt den 27 januari afgifna svaromål anmärkte Geijer
först, att han redan på grund af den definition af ren
evangelisk lära, som gafs af det emot honom åberopade
lagrummet efter ordalydelsen fattadt — “förnekelseri af en Gud
och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran“ —
borde frikännas, då ingen påstått eller kunde påstå, att han
förnekat dessa båda grundsanningar. Men äfven om man
med åklagaren betraktade uttrycket “den rena evangeliska
läran“ såsom liktydigt med den evangelisk-lutherska
bekännelsen, sådan denna i de af svenska församlingen antagna
symboliska böckerna är uttryckt, ansåg han sin sak lika
klar. De symboliska böckerna underordna nämligen sig
sjelfva under den heliga skrift såsom den enda trosnormen.
Och i skriften ha hans yttranden om såväl treenighets- som
försoningsläran fullt stöd. Ty der talas om Fader, Son och
Ande, men alls icke om några gudomspersoner; fastmera
säges det uttryckligen, att “ingen Gud är utan en“. Der
säges, att Gud var i Kristo och försonade ’verlden med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
