Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hvar har statskyrkan sitt säkraste stöd? af Vilhelm Svartling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Men då nyligen ett sådant lagens ingrepp i en religions-
fråga upprört sinnena i landet och kraftigare än vanligt
fäst tanken vid våra kyrkliga förhållanden, kan det ju anses
som en fråga för dagen att undersöka, hvar vär statskyrka
egentligen har sitt starkaste stöd.
Det är icke i sanningen och klarheten hos sjelfva dog-
merna, ty dessas bygnad är redan nedrifven och söndersmu-
lad af vetenskapen och det sunda förnuftet. Presterna sjelfva
predika ju, att läran är obegriplig, att derför förnuftet måste
tagas under trons lydno, d. v. si. tystas, dödas, och att den
blinda, tillitsfulla tron ensam skall uppbära hela systemet.
Man började med att ställa bibelordet öfver förnuftets gransk-
ning, men sedan kyrkans lärosatser blifvit färdiga, förälskade
man sig i detta skröpliga menniskoverk och öfverflyttade på
detsamma den vördnad, som enligt den reformatoriska grund-
principen blott borde tillkomma bibeln. Man stämplade som
brott förnekelse (i- någon punkt) af »den rena evangeliska
läran», d. v. s. vår statskyrkas lära, och undandrog dermed
1 fullt katolsk anda äfven den menskliga tolkningen af bibel-
ordet, sådan denna föreligger i dogmerna, det sunda förnuftets
kritik. Äfven här fick man blott »enfaldeligen tro» utan
undersökning, och det är i denna enda läropunkt som stats-
kyrkan -hittills haft och ännu har sitt förnämsta stöd. Man
lyckades gifva helgd åt förbudet att i bekännelsefrågor begagna
förståndet, och denna negativa del af läran om tron har varit
och är en vida starkare stödjepunkt än den verkliga trons
varma, hängifna öfvertygelse hos statskyrkans anhängare.
Åtminstone hör man icke presterna, som dock säkerligen
anse sig befogade att döma i denna sak, prisa vår stats-
kyrkliga samtid för något större trosnit. Tvärt om klaga
de öfver otro och söndring, brist på religiositet eller miss-
riktad religiositet, och i någon mån vittna väl dessa klagomål
om statskyrkans oförmåga att tillfredsställa det religiösa be-
hofvet hos nutidens menniskor.
Detta hindrar naturligtvis icke, att enskilda predikanter
inom den evangelisk-lutherska kyrkan, liksom inom hvilken
annan som helst, kunna på det varmaste tilltala och under-
hålla den religiösa känslan, men det sker då icke med den
oförnuftiga läran, utan trots denna och på ett allmänt reli-
giöst område, der dogmen icke spelar någon roll. Det är
då icke sasom lutherska, utan som generelt kristna prester
som dylika predikanter verka. Man märker ofta, att prester,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
