Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hvar har statskyrkan sitt säkraste stöd? af Vilhelm Svartling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äg stor ANN PERSIEN - ESSEN
N
(0
själens bästa och ädlaste krafter resa sig med tvifvel och
motvilja, att inbilla sig tro hvad man erkänner vara orimligt,
att lita på en vanlig mensklig auktoritet i det egna hjertats
enskilda angelägenhet och att i lifvets vigtigaste fråga döda
reflektionen, derför att andra menniskor säga, att den icke
skulle komma till något resultat:
Men till denna likgiltighet för en förståndig uppfattning
af dogmerna, vid hvilka menniskoverk dock kyrkan fäster
en så ofantlig vigt, uppfostras den statskyrkliga menigheten,
och den befinnes sedan ytterst beqväm både för dem, som
icke hafva tid att utreda sitt personliga förhållande till kyr-
kans lärosatser, och för dem, som icke hafva lust att närmare
befatta sig med frågan, emedan de tycka, att allt går bra
ändå. Och det gör ju så, ty statskyrkans religion är icke
främst en religion för -hjertat, utan i första rummet en
religion för samhället och kan derför nöja sig med den
tomma bekännelsen.
Man lär sig ändå från den första katekesläsningens tid,
att man icke skall bry sig om att bråka med sitt förstånd,
utan taga sakerna färdiga, sådana de läras ut, och bara,
tro derpå. Det senare kan man icke tvinga sig till, men
det förra finner man sig i. Landsbygdens arbetare till
exempel, som sex dagar i veckan vid plogen och spaden upp-
tages af omsorgen om mat och dryck och kläder, men har :’
den sjunde dagen ledig för hvilan och sin själ, finner ett
visst lugnt behag i en sådan lära. Hans religiösa behof får
ju på söndagen en slags näring i sängen, i bönen, i käns-
lornas allmänna lyftning 1 tro och tillit upp mot det högsta
väsendet, men dogmerna lyfta honom icke, och dem bryr
han sig derför icke om. De äro ju det otillräckliga för-
ståndets sak och måste sålunda öfverlemnas åt det mera
begåfvade presterskapet.. Han lär sig af presten, att allt,
som framställes i strid med kyrkans uppfattning, är villfa-
relse, och då han icke tilltror sig att granska någonting,
nöjer han sig med att tro presten lika väl som dogmen, d:
v. 8. tysta sitt tvifvel. . Detta är frukten af den traditionela
uppfostrans stora makt.
Han får sina barn döpta, sin hustru kyrktagen, sina
söner och döttrar vigda och sina döda begrafna, han får
löfte om sina synders förlåtelse och evig salighet, om han
med värdigt sinne går till nattvarden emellanåt, och han
erhåller genom allt detta ett godt anseende, som skulle tryta,
NES
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
